Om SD:s syn på internationell adoption och icke-vita adopterade och om SvD:s syn på SD – än en gång

SvD:s allt ”SD-vänligare” Thomas Gür försöker idag i sin ledarkolumn hävda att SD har lämnat den etnonationalistiska synen på svenskhet bakom sig genom att numera vara för internationell adoption och genom att idag inkludera icke-vita utlandsadopterade som medlemmar och i vissa fall även som ”affischnamn” (t ex i valfilmer) och som folkvalda (och adoptivföräldrar har det f ö något märkligt nog alltid varit rätt gott om i SD) och därmed har anammat en s k civil och medborgerlig nationalism och som fångas i partiets hårt lanserade begrepp ”öppen svenskhet”:
 
”En central term som med vilken Sverigedemokraterna beskriver sin politik är ”en öppen svenskhet”. Med det menas att en invandrare kan assimileras och bli svensk om han eller hon har den ambitionen. Enligt SD är det alltså möjligt för den som inte är född svensk att bli svensk. Det har SD inte alltid ansett. I 1999 års partiprogram stod: ”Samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt.”
 
Sedan millennieskiftet är denna hållning skrotad. Tvärtom uppträdde partiets ordförande Åkesson 2014 i en valfilm tillsammans med två partimedlemmar, bägge födda utanför Europa och adopterade i Sverige. Adopterade socialiseras i den kultur som är adoptivföräldrarnas. Just synen på om adopterade barn i Sverige är svenskar eller inte, är en vattendelare mellan en uppfattning om nationen och nationell identitet som bygger på kulturell gemenskap och som är inkluderande å ena sidan och en nationell identitet som utgår från etnicitet, hudfärg, genetik å den andra.”
 
Snarare skulle jag säga att SD på ett mycket medvetet och strategiskt sätt närmast har ”korat” och valt ut de icke-vita utlandsadopterade som det perfekta lackmustestet på ett rastänkande (d v s det är ju enbart ras som skiljer de adopterade från den vita majoritetsbefolkningen) och genom att så övertydligt marknadsföra en förment ”pro-adopterade”-hållning så har partiet just lyckats med det det har föresatt sig att göra, d v s att få omvärlden liksom SvD och Thomas Gür att övertygas om att partiet numera helt och hållet har lämnat etnonationalismen bakom sig.