Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra en studie av icke-vita svenskars kroppsutveckling som ekar av svensk rasforskning

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att genomföra en studie av kroppsutvecklingen och kroppstillväxten hos olika etniska grupper (läs: s k raskategorier) för att bättre kunna åldersbestämma nyanlända och ensamkommande och som utgår ifrån den sedan länge väl belagda och väletablerade kunskapen att olika s k raskategoriers kroppsutveckling ser olika ut, d v s den kunskapen är inte på något sätt vare sig ny, unik, kontroversiell eller revolutionerande samtidigt som det nästan framställs som att Sverige nu ska sjösätta en banbrytande studie.

Studien illustrerar på ett närmast övertydligt sätt hur begreppet etnicitet helt och hållet har kommit att ersätta ras i svenska språket samt hur detta utrangerande av rasbegreppet därmed även har ”förstört” etnicitetsbegreppets ursprungliga och egentliga betydelse (och den betydelse som etnicitetstermen bär på i andra språk) som just var och är ett sätt att benämna allt som inte är ras, d v s en kombination av språk, religion, kultur, familjevärderingar o s v.

Den nya studien ska m a o inte samla in data om olika etniska gruppers kroppsutveckling och kroppsmått utan just om olika s k raskategoriers kroppsutveckling och kroppsmått: Det går naturligtvis minst lika bra att mäta icke-vita utlandsadopterade som ju på alla sätt och vis är etniskt-kulturellt svenska som att mäta de icke-vita s k ”andrageneration:arnas” kroppar vilka oftast är flerspråkiga, flerkulturella, inte alltid lutheranskt kristna o s v.

Konkret ska studien mäta, kategorisera och analysera vita majoritetssvenskars knäleder, fotleder och handleder och jämföra dessa med icke-vita s k ”andrageneration:ares” knäleder, fotleder och handleder och vilka kommer att delas upp på olika kontinenter och regioner utifrån de invandrade föräldrarnas ursprung: Knäleder, fotleder och handleder som ”sitter på” och ”tillhör” väst- och centralasiater (d v s Mellanöstern), syd- och östasiater, subsahariska afrikaner, latinamerikaner o s v.

Studien motiveras med att vi i Sverige vet alldeles för lite om olika etniska gruppers (läs: s k raskategorier) kroppsutveckling och kroppstillväxt och fysiskt-kroppsliga och genetiska skillnader och vilket blir rejält ironiskt mot bakgrund av att Sverige fram tills 1960-talet var världsledande på att just mäta, kategorisera och analysera 100 000-tals både majoritets- och minoritetssvenskars kroppar och kroppsdelar in i minsta detalj, d v s ned till minsta lilla (liksom allra största) pekfinger, vad, reproduktiva organ och näsa.

Så sent som på 1960-talet mättes i stort sett samtliga då levande svenska romers lårmuskler och överarmar, och kroppsmåtten och kroppsstorlekarna redovisades sedan i tabellform som sig bör i s k vetenskapliga tidskrifter i form av (meriterande och karriärbefrämjande) s k peer review-artiklar, och så sent som på 1970-talet ville en grupp svenska forskare genomföra ännu en total s k kroppsbesiktning av de svenska samerna innan den s k ”rasblandningen” mellan samer och majoritetssvenskar hade blivit alltför utpräglad.

Det som gör det hela än mer till ett eko av den svenska rasforskningen är att det just är Socialstyrelsen som har fått detta regeringsuppdrag och som tidigare under namnet Medicinalstyrelsen hade ansvar för landets minoriteter och invandrare, då alla s k icke-svenskar och alla de som ej var av ”nordisk stam” och av ”icke-arisk härkomst” helt enkelt betraktades som en medicinsk-(ras)biologisk fråga: Det var först och så sent som 1976 som ansvaret för minoritets- och migrationsfrågorna till fullo överflyttades från Socialstyrelsen (och därmed indirekt från rasforskarna och medicinarna) till det som idag är Migrationsverket (och därmed indirekt till juridiken, asylrätts- och medborgarskapsfrågorna o s v).

Socialstyrelsen var f ö också ansvarig för den svenska steriliseringspolitiken och på 1930-talet kunde Nils von Hofsten, professor i zoologi och rasforskare (djurs och människors kroppar fungerar ju trots allt på samma sätt) samt sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsen mellan 1935-1953 och en av de som godkände och undertecknade beslutet om 10 000-tals steriliseringar, skriva att:

”Ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre.”

Så sent som på 1960-talet uttalade sig Socialstyrelsen också emot att Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn från kolonierna och Tredje världen, vilka fram tills mitten på 1970-talet utan konkurrens utgjorde landets största demografiska subgrupp av icke-vita invånare:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.”

Socialstyrelsen och landets rasforskare och medicinare menade helt enkelt att en så omfattande grupp av permanent boende icke-vita inom landets gränser som de utlandsadopterade skulle äventyra den förment homogena majoritetsssvenska genpoolen och den största farhågan var att eftersom flertalet icke-vita adopterade växte upp i de övre skikten och inom den svenska överklassen så skulle de som vuxna reproducera sig med vita majoritetssvenskar och inte med vilka kreti och pleti som helst (läs: vita svenska kroppsarbetare) utan just med den vita svenska eliten.