Den svenska ras- och vithetsforskningen – reflektioner kring dess nuvarande tillstånd och framtid

Jag har i dagarna skickat in slutmanuset till en antologi om ras och vithet i ett svenskt sammanhang som jag ansvarar för och som Studentlitteratur förhoppningsvis ger ut nästa år, och som därmed blir en slags fristående uppföljning till den antologi om ras och vithet som jag var med och gav ut på Mångkulturellt centrums förlag 2012 och som sedan dess har varit centrets absoluta bästsäljare. Studentlitteraturs preliminära titel är ”Ras. Den svenska vitheten och svenska rasrelationer igår och idag” och utgivningen avslutar därmed forskarnätverket för svensk ras- och vithetsforskning som jag har ansvarat för och drivit under de senaste åren.

Samtidigt är den svenska ras- och vithetsforskningen, och särskilt forskningen om ras, fortfarande både ytterst marginell och marginaliserad i Sverige: Efter den intensiva debatten om rasbegreppets vara eller icke-vara och om ras och statistik (d v s om jämlikhetsdata) mellan 2012-14 då bl a jag själv blev  utskälld efter noter på flera av landets ledar- och debattsidor liksom av åtskilliga fr a seniora forskare på olika möten, seminarier och konferenser så är det mesta tillbaka på ruta ett igen och det går nog att numera tala om ett bakslag mot att tala om och forska om ras.

En sökning i ett antal svensk- och engelskspråkiga akademiska och bibliografiska databaser via sökord som ”rasstudier” och ”rasforskning” och ”ras” + ”vithet” + ”Sverige” resulterar också fortfarande endast i ett fåtal träffar på texter som handlar om ras i ett svenskt nutidssammanhang liksom endast i en handfull monografier, antologier, avhandlingar, vetenskapliga artiklar och konferenspapers. Så här i efterhand går det därför med fog (liksom med stöd i siffror) att säga att kulmen för intresset för frågor om ras och vithet både i och utanför forskarvärlden ägde rum just mellan 2012-14: Därefter har intresset avtagit rejält eller t o m försvunnit till förmån för det som numera kallas rasismforskning (ibland också extremismforskning) och som talar om rasism i stället för ras, har svårt för rasbegreppet och är emot att operationalisera raskategorin kvantitativt (i form av jämlikhetsdata).

Min kvalificerade gissning och bedömning nu när forskarnätverket avslutas och det är dags att begrunda, ”utvärdera” och sammanfatta är att Sverige är det land i västvärlden som kanske allra sist kommer att ta till sig frågor om ras (om ens någonsin) samt att ras- och vithetsforskningen nog aldrig kommer att institutionaliseras eller ens accepteras och erkännas i Sverige vare sig inom eller utanför forskarvärlden. Jag är slutligen väl medveten om att jag själv har gjort ett rätt så stort antal strategiska (och även karriärmässiga och personliga) misstag, etiska övertramp och politiska blunders under de senaste åren vad gäller att så ohämmat driva frågor om ras både inom och utanför forskarvärlden samt genom att kritisera de som hellre vill tala om och forska om rasism än om ras, de som vägrar att använda rasbegreppet i ett svenskt nutidssammanhang och fr a genom att kritisera de som är emot att kvantifiera och räkna ras (d v s jämlikhetsdata).