Antirasistiska Haninge kommun älskar rasstereotyper av asiater – liksom Sverige i övrigt

I mångkulturella, antirasistiska, normkritiska, intersektionella, interkulturella och inkluderande Haninge kommun är alla som tur är välkomna till elevhälsan:
 
En vit mamma med sin funkisdotter, en muslimsk flicka, en vit pojke, en svart pojke och en vit pappa med sin knallgula adopterade dotter från Asien.
14141608_10153929315095847_7176449111821074038_n
 
Och så klart går det att teckna asiater utan knallgul hudfärg och överdrivet sneda streckögon: Ett exempel är Lena Andersons och Christina Björks välkända tecknade adopterade asiatiska flicka Linnea.
14199625_10153929368800847_8134093531348585391_n
 
Det frekvent förekommande argumentet som så ofta har framförts under senare år när kritik har riktats mot stereotypa visuella framställningar av olika minoriteter, och kanske särskilt av minoritetsbarn, och som nästan alltid emanerar från de som skapar respektive försvarar sådana stereotypa bilder, och som ungefär säger att ”okej, vi fattar, det kanske inte blev så bra, och passar det inte så är det lika bra att vi inte har med barn som ser annorlunda ut överhuvudtaget” håller m a o inte.
 
Och än en gång blir det närmast övertydligt att asiater är Sveriges utan jämförelse mest integrerade och assimilerade (och mest lyckliga och lyckade?) minoritet p g a alla 10 000-tals och åter 10 000-tals utlandsadoptioner, blandrelationer och blandade men samtidigt Sveriges mest stereotypiserade minoritet som absolut ingen (inklusive andra minoriteter) överhuvudtaget fruktar och är ”rädd” för och som i praktiken alla (tyvärr också inklusive andra minoriteter) ohämmat hånar och har ”kul” åt: Deras kvinnor ser konstiga, löjliga och barnsliga ut, deras män ser konstiga, löjliga och feminina ut och deras barn – ja de ser helt enkelt bara märkliga och löjliga ut i enlighet med den klassiska ”mamma kines, pappa japan…”-logiken.