Jan Guillou fortsätter att försvara sin högerextrema och ”antiimperialistiska” familjs heder liksom sitt eget vänsterengagemang

I ”Äkta amerikanska jeans”, sjätte delen av Guillous självbiografiska romanserie ”Det stora århundradet” som handlar om honom själv och hans egen högerextrema och pro-nazityska överklassfamilj (https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/06/15/jan-guillou-hogerextremism) och som sedan flera romaner tillbaka har utvecklat sig till ett enda långt och oförblommerat försvarstal för den svenska överklass och högborgerlighet som visserligen stöttade Nazi-Tyskland innan och under kriget men som enligt Guillou ”ingenting visste överhuvudtaget” om den så älskade kulturnationens folkmordspolitik och som framför allt hatade Brittiska imperiet och de vulgära anglosaxiska ”plutokraterna” av hela sitt hjärta och därmed framställs som glödande antiimperialister och antikoloniala proto-antirasister (och proto-maoister), lyfter Guillou fram och hyllar sin morfar som efter kriget fortsätter att vara konservativ men framför allt är han just antiimperialist (och då enligt Guillou en antikolonial proto-antirasist och proto-maoist) och stöttar i den nya boken helhjärtat frihetskampen mot Brittiska imperiet i de afrikanska kolonierna.
 
Guillous ständigt återkommande undertext och budskap i romansviten är att Brittiska imperiet betedde sig långt vidrigare än Tyskland i de utomeuropeiska kolonierna och att det egentligen är britterna och därefter amerikanerna som är 1900-talets stora skurkar – inte tyskarna som betedde sig väl i sina kolonier och som under kriget ju faktiskt stöttade den antikoloniala frihetskampen i fr a Mellanöstern (och i Asien via alliansen med Japan).
 
Om antisemitismen säger Guillou sällan eller aldrig någonting som bekant, och alltför många ”hintar” pekar emot att han liksom alltför många i sin vänstergeneration (och särskilt de som har samma familjebakgrund som han själv) har lite ”svårt för judar” för att uttrycka det milt liksom även för andra minoriteter (romer inte minst) samtidigt som Guillou i antiimperialismens namn och som vänsteraktivist under flera decennier har engagerat sig för Mellanöstern och för muslimer.
 
Åtskilliga av 1960-, 70- och 80-talens vänsteraktivister delar då Guillous familjebakgrund, d v s de har föräldrar eller far- och morföräldrar som valde Nazi-Tysklands sida och som just hatade Brittiska imperiet liksom Sovjetunionen och USA, och därmed förebådade de åtminstone delvis den vänster som växte fram bland deras barn och barnbarn på 1960-, 70- och 80-talen och som likaså i antiimperialismens namn valde en antikolonial och i många fall också en maoistisk pro-Tredje världen ståndpunkt liksom en antisovjetisk och antiamerikansk sådan.
 
För att sammanfatta detta något försiktigt formulerade inlägg: Guillou, hans vänstergeneration och 1960-, 70- och 80-talens vänster är åtminstone delvis ideologiska arvtagare till den nazityska antiimperialismen, antikolonialismen och antisionismen (liksom i många fall biologiska och genetiska efterkommande till den generation som sympatiserade med Nazi-Tyskland). Och precis som att Nazi-Tyskland stöttade fr a den muslimska antikoloniala kampen av rent instrumentella skäl så kan Guillous och vänsterns engagemang för Mellanöstern och för muslimer också delvis sägas äga rum av instrumentella skäl.