Den svenska forskarvärlden och Nazi-Tyskland

Läser just nu den färska antologin ”De intellektuellas förräderi?” som handlar om den svenska och kanske inte alltid så lättdefinierade s k intellektuella, (högut)bildade och (hög)kultiverade klassens relationer till Nazi-Tyskland med tonvikt på forskar- och högskolevärlden och påminns om alla de hundratals namn på svenska forskare, intellektuella och kulturpersonligheter som jag själv har sett skymta förbi och passera revy i ett vid det här laget rätt så stort antal olika arkiv och bibliotek som jag har hunnit frekventera runtom i Sverige och i Tyskland liksom i alla de högerextrema och pro-nazityska tidningar, tidskrifter och publikationer som jag har hunnit läsa och gå igenom under årens lopp.
 
 
I antologin förekommer ett flertal namnkunniga forskarnamn inom både humaniora, samhällsvetenskap, medicin och naturvetenskap liksom flera rektorer för olika högskolor såsom Erik Rooth, Gottfrid Carlsson, Nils Ahnlund, Folke Henschen, Konrad Marc-Wogau, Ture Johannisson, SJ Cavallin, Henrik Cornell, Sven Liljeblad, Axel Lindqvist, Axel Romdahl, Martin P Nilsson, Gunnar Jarring, Otto Rydbeck, Hugo Odeberg, Gunnar Torstensson, Ragnar Nilsson, Sven Tunberg m fl m fl och varav flera som bekant har barn eller barnbarn som idag är verksamma inom den svenska akademin.
 
Det framgår också att svenska rasforskare kunde publicera monografier och peer review-artiklar i tidskrifter och antologier ända in på 1970-talet och att den så omhuldade (antirasistiska och antifascistiska) föreställningen om att den svenska rasforskningen gick i graven 1945 alternativt 1968 inte riktigt stämmer, att Gävlefabrikören Emil Matton skänkte hela 750 000 kr i dagens penningvärde till Statens institut för rasbiologi för att stödja den svenska rasforskningen, att den Göteborgsläkare som ända fram till sin bortgång skröt med att han hade steriliserat flest människor av alla läkare i landet var pro-nazist, att den (nazi)tyska steriliseringslagen mer eller mindre var modellerad efter den svenska lagen samt att de svenska rasforskarnas gigantiska studier av svenskarnas kroppar (mellan ca 1890-1940 uppmättes, definierades och kategoriserades uppemot 100 000 svenskars kroppar inklusive alla upptänkliga kroppsdelars och extremiteters mått och storlekar liksom de s k probandernas hud-, hår- och ögonfärger) verkar ha förblivit de absolut största i världen ända fram tills krigsåren när de tyska rasforskarna kom att mäta miljontals central- och östeuropéers kroppar med hjälp av de instrument, standardmått, metoder och blanketter som de svenska rasforskarna hade utvecklat liksom med hjälp av den hålkortsteknik som förebådade datorerna och som de svenska rasforskarna också verkar ha varit först i världen med att använda sig av i rasforskningssammanhang.
 
De statistiskt avancerade tabeller, staplar, kurvor och kartor som de tyska kroppsmåttstudierna resulterade i avgjorde sedan vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö (och dödas) i det ockuperade Central- och Östeuropa, d v s vilka som skulle svältas till döds, vilka som skulle fördrivas och vilka som skulle deporteras och placeras i läger liksom vilka som fick leva, vilka som fick gifta sig med och få barn med tyskar (d v s i samband med s k blandäktenskap) och även vilka som fick adopteras av tyskar: Under krigsåren adopterade tyskarna 10 000-tals central- och östeuropeiska barn som kunde ”passera” som s k nordiskt vita.
 
Det framgår slutligen även att antirasisten och antifascisten Herbert Tingsten måste ha fått sitt på den tiden ännu så länge fiktiva transrasiala adoptionsexempel från den tyske rasforskaren Erwin Baur: Tingsten ”älskade” nämligen att i debatter med både högerextremister och rasforskare säga att om ett s k ”hottentottbarn” skulle tas till Sverige och adopteras av svenskar så skulle barnet utvecklas till och bli som vilken svensk som helst som vuxen och även antirasisten och antifascisten Gunnar Myrdal kunde använda sig av samma politiskt radikala exempel, retoriska ”figur” och tankeexperiment som kan sägas ha förebådat och föregått både socialkonstruktivismen och den internationella adoptionsverksamheten med flera decennier.
 
Detta fiktiva scenario verkar nämligen ha varit ett antirasistiskt och antifascistiskt ”svar på tal” på en skrift som den tyske rasforskaren Baur hade författat och vari denne skrev att även om man ”låter uppfostra hottentotter i engelska skolor och låter dem få samma levnadsstandard som högt kultiverade engelska familjer” så förändras ändå inte deras egenskaper, d v s underförstått då deras föreställda och förgivettagna ”primitivitet” ärvs genetiskt och ”sitter” i den s k rasen.