Sverige – världsrekord i omhändertaganden av barn, adoptioner och reproduktionstekniker

Igår blev jag kontaktad av en fransk sociolog och demograf som har föresatt sig att skriva Västeuropas adoptionshistoria, d v s historien om hur 100 000-tals barn från den utomvästerländska världen och fr a från Europas (och Japans) gamla kolonier (och efter 1989 även från Central- och Östeuropa och den gamla Andra världen) har kommit att adopteras till Västeuropa sedan efterkrigstiden i skuggan av både avkolonialiseringen, Kalla kriget, den postkoloniala invandringen och det s k kriget mot terrorismen: Inte för inte har en demograf betecknat den internationella adoptionen som ”den tysta migrationen” och inte minst då ytterst få forskare och statistiker genom åren knappt ens har bemödat sig om att studera denna barnmigration och dessa barnmigranter (d v s de adopterade).
 
Den franske forskaren är särskilt intresserad av Sverige och (majoritets)svenskarna, det land och det folk som ojämförligt har adopterat allra flest utlandsfödda barn per capita, och förvånas dels över att svenskarna har adopterat sådana enorma mängder barn med tanke på landets demografiska litenhet och dels över att svenskarna har adopterat barn från alla utomvästerländska länder och gamla kolonier utan urskiljning vilket skiljer Sverige från de andra västeuropeiska länderna:
 
Fransmännen har då i huvudsak genom åren främst adopterat barn från sina gamla kolonier (Vietnam, Algeriet, Haiti, Mali, Libanon o s v), Storbritannien (Indien, Uganda, Brittiska Karibien, Sydafrika o s v) och Spanien (Latinamerika och Filippinerna) likaså liksom Belgien (Kongo, Rwanda och Burundi) och Nederländerna (Indonesien, Surinam o s v) men svenskarna har helt enkelt och fullständigt urskiljningslöst i någon slags antirasistisk (och kanske också antifascistisk) och icke-diskriminerande ”alla ska med”- och ”alla får vara med”-anda vid det här laget hunnit adoptera barn från i stort sett samtliga suveräna nationalstater i Tredje världen förutom några enstaka polynesiska öriken.
 
Svenskarna har därtill dessutom hunnit ”täcka av” i stort sett samtliga västländer – d v s svenskarna har också genom åren adopterat barn även från de nordiska grannländerna, från nästan alla väst-, syd- central- och östeuropeiska länder OCH från Nordamerika (fr a blandade svarta barn) och Australien (f r a aboriginska barn).
 
Sverige är med andra ord inte bara ”Tredje världens vita moder” utan i praktiken något av alla världens barns moder – d v s det land som likt Jesus verkligen lever efter devisen ”låt barnen komma till mig”.
 
Och som om detta inte räckte så har den franske forskaren uppmärksammat att Sverige verkar ha demografiskt världsrekord i biopolitiska (och nekropolitiska) barnavårdsinterventioner (inom landet) under högmoderniteten (mellan ca 1920-80): Inget annat land i världen verkar per capita ha lyckats institutionalisera, fosterhemsplacera och adoptera bort (inhemskt) så många av sina egna barn (d v s svenska medborgare inom rikets gränser) som just Sverige förutom att landet under samma tidsperiod också uppvisade mycket höga per capita-siffror vad gäller 10 000-tals tvångsinstitutionaliseringar, tvångsaborter och tvångssteriliseringar.
 
Och slutligen – idag sägs det att (majoritets)svenskarna mycket väl kan vara det folk på jorden som reproducerar sig ”utanför kroppen” allra mest per capita (d v s genom ett flertal och växande antal olika reproduktionstekniker).
 
Svenskarnas avantgardistiska relation till och syn på allt som rör reproduktion, biopolitik, barn och familjebildning har m a o sannerligen varit absolut världsunik åtminstone under de senaste hundra åren.