Det nazistiska våldet på 1990-talet

Den aktuella spelfilmen om mordet på John Hron får mig att minnas hur jag en gång i tiden var mer eller mindre fullständigt besatt av, fixerad vid och närmast maniskt ”jagad” av att ”till varje pris” få det s k etablerade makt-Sverige att förstå hur utbredd extremhögern och nazismen faktiskt hade blivit i Sverige efter Kalla krigets slut p g a fr a Ultima Thule- och vit makt-musikvågen och skinheadsubkulturmodet som drog över landet och under många år ”samlade” jag därför systematiskt hundratals domar och förundersökningar som rörde högerextremt våld och inte minst just dödligt våld genom att varje vecka regelbundet läsa och gå igenom ett 40-tal dagstidningar och sammanställa omfattande kalendarier över de högerextrema dåden dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och kvartal för kvartal som sedan publicerades i Expo – dock endast i urval och som utdrag.

 

Jag betraktade dessa kalendarier som jag själv sammanställde och skrev under extremhögerns mest intensiva år på 1990-talet som det ultimata ”faktavapnet” och ”statistikvapnet” som just skulle få det etablerade Sverige att inse hur illa situationen verkligen var: Såsom jag resonerade då så var det endast s k ”objektiva”, ”neutrala” och ”råa” och också tyvärr alltför ofta brutala faktasammanställningar som ”bet” på det s k etablissemanget inklusive siffror och statistik som jag regelbundet förde över exempelvis antal deltagare på demonstrationer, möten och vit makt-musikkonserter med angivande av datum och platsangivelser.

 

Jag har sparat ett antal sådana interna kalendarier av s k nostalgiska skäl och som jag skrev på i stort sett varje dag då det hände så osannolikt mycket vad gäller högerextrem aktivitet och inte minst högerextremt våld på 1990-talet och där jag (självklart helt och hållet för min egen del) skrev ut fullständiga namn, personnummer, hemadresser o s v och ett visst kvartal kunde resultera i ett 50-tal A4-sidor (Times New Roman, 12 punkters text, enkelt radavstånd) som sedan Stieg Larsson förkortade på sitt sedvanliga TT:aktiga vis för att kunna publiceras som utdrag i Expo där de ej särskilt ”roliga” och ej heller särskilt läsvänliga kalendarierna ibland kunde innefatta 4-5 tidskriftssidor. Jag minns också att jag just särskilt dokumenterade och förde statistik över det dödliga våldet och att jag under dessa år ”upptäckte” alltför många mord och dråp med högerextrema motiv och kopplingar som aldrig uppmärksammades som just det utan gärna omskrevs som ”tragiska fall” utförda av gärningspersoner som ”mådde dåligt”.

 

Just kalendarierna fick Expo också mycket uppmärksamhet för och det var nog i mångt och mycket kalendarierna som tillsammans med flera uppmärksammade djuplodande och grävande reportage trots allt fick makt-Sverige att sent omsider och efter alltför många fall av dödligt våld (såsom just mordet på John Hron) få upp ögonen för hur långt det verkligen hade gått. Just den där närmast fanatiska ”besattheten” och maniska ”fixeringen” är nog det jag minns allra tydligast så här i efterhand och som i grunden emanerade i den ytterligt frustrerande känslan över att vi uppfattade att vi såg, förstod och visste något som inte ens de som hade hög utbildning, makt och inflytande såg, förstod eller visste och för min egen del så resulterade denna känsla i att jag i stort sett jobbade dygnet runt under dessa intensiva år och t o m bodde på redaktionen och arkivet.

Sedan var det väl ett gott betyg att flera extremhögerföreträdare spekulerade i att de detaljerade och initierade kalendarierna som nog uppfattades som rena registreringen var ett bevis för att Expo fick sina uppgifter från Säpo då det antogs att ingen annan än Säpo kunde ha så bra koll på och så bra överblick över extremhögerns alla göranden och låtanden.