Den svenska ”Tredje världen-branschen” är fortfarande påfallande homogen och har svårt att härbärgera flerkulturella och flerspråkiga s k ”andrageneration:are”

Inget annat västland (utom möjligen Norge) har proportionellt sett och under så många decennier (i praktiken ända sedan 1950- och 60-talen) odlat, frambringat och inhyst en så omfattande bransch och en så stor sfär i sitt arbets- och samhällsliv som handlar om, riktar sig mot och berör den utomvästerländska och postkoloniala s k Tredje världen som just Sverige:

 

Under efterkrigstiden och fortfarande än idag har svenskar varit oproportionerligt fysiskt närvarande ”på fältet” i den utomvästerländska världen och 100 000-tals svenskar har vid det här laget och genom åren yrkes- och karriärmässigt arbetat med och varit engagerade i frågor som rör s k utvecklingsländer i den postkoloniala världen och vilket så klart är ett resultat av att Sverige och svenskarna har varit den postkoloniala världens närmaste ”vän” i västvärlden (återigen bredvid Norge) ända sedan 1950-talet.

 

Fram tills nu har samtidigt denna ”Tredje världen-bransch” som innefattar alltifrån diplomater och forskare till biståndsarbetare och volontärer också varit påfallande homogen (och även påfallande könad): Det har i praktiken handlat om infödda majoritetssvenskar, och inte minst om kvinnor, vilka i det närmaste har monopoliserat denna sfär och fram tills nu har det varit svårt för s k flerkulturella och flerspråkiga s k blandade och ”andrageneration:are” att hävda sig inom denna bransch trots att deras föräldrar härrör från den utomvästerländska världen och trots att de just är flerspråkiga och s k bikulturella och tyvärr verkar det fortfarande vara så än idag att döma av detta aktuella fall:

 

 

Jag minns tyvärr själv hur blandade och ”andrageneration:are” som var tvåspråkiga och s k ”bikulturella” ej sågs som önskvärda högskolestudenter i vissa asiatiska språk så sent som på 2000-talet och att idealstudenten som förväntades göra karriär inom UD, SIDA, underrättelsetjänsten, biståndsvärlden, näringslivet o s v var en majoritetssvensk student och fortfarande än idag så har jag förstått att alla de svenskar som på olika sätt arbetar i, med och gentemot Asien till övervägande delen är majoritetssvenskar.

 

Sedan ska så klart inte landets flerspråkiga och flerkulturella s k ”andrageneration:are” med utomvästerländsk bakgrund känna sig tvingade till att behöva jobba med något som har med föräldrarnas ursprungsland, ursprungsregion och ursprungskontinent att göra och majoritetssvenskar ska inte på något sätt avrådas från och än mindre hindras från att arbeta i eller med utomvästerländska länder bara för att de själva inte härrör från den postkoloniala världen och en majoritetssvensk kan naturligtvis utan problem lära sig spanska, arabiska, turkiska, kinesiska, hindi eller swahili minst lika bra som en s k ”andrageneration:are”.