Den svenska nepotismen i all sin prakt (dvs i siffror) – Om betydelsen av biologiskt släktskap i dagens Sverige

I i stort sett samtliga länder utanför västvärlden är s k biologisk nepotism och korruption i form av släktlojalitet, klantänkande och flergenerations- och storfamiljsstrukturer legio och det är därför fullständigt normalt i de allra flesta icke-västerländska länder på jorden att anställa och även favorisera och befordra familjemedlemmar och släktingar och detsamma gäller även i många katolska västländer liksom i många (men inte alla) länder i Central- och Östeuropa. I de protestantiska och fr a i de lutheranska länderna i Nordeuropa heter det dock ofta och gärna att individualism och meritokrati i stället är de allenarådande normerna och att s k biologisk nepotism och korruption knappt ens existerar där.

En ny registerstudie från Umeå universitet ger dock vid handen att detta också är förvånansvärt vanligt även i Sverige: Uppemot 15 procent av alla anställda på en viss arbetsplats i Sverige har släkt-, familje- och intimrelationer med varandra utifrån vad som bevisligen går att läsa av i folkbokföringen, d v s att människor har biologiska blodsband med varandra (t ex syskon, föräldrar och barn, kusiner o s v) alternativt att de är sammanboende, lever i partnerskap med eller är gifta med varandra samt att de är folkbokförda på samma postadress. Utöver detta finns med all säkerhet åtskilliga som ingår i olika former av intimrelationer med varandra men som är s k särbos (liksom så klart alla som har s k hemliga och diskreta intimrelationer med varandra på en viss arbetsplats och ofta är s k otrogna) liksom andra typer av släktliknande förbindelser som människor kan ha med varandra utan att det ”avslöjas” i folkbokföringen så troligen är den verkliga procentsiffran för Sveriges del snarare uppemot 25 procent.

Av de ca 15 procenten som ”avslöjas” i folkbokföringen är 6 procent medlemmar i samma hushåll och skrivna på samma postadress medan 9 procent har biologiska blodsband med varandra utan att vara folkbokförda i samma hushållsenhet och vanligast är att vara syskon med varandra, att vara partner med varandra samt att vara barn respektive föräldrar till varandra och utöver detta förekommer även kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder samt far- och morföräldrar.

De minsta arbetsplatserna (2-4 anställda) uppvisar inte oväntat den högsta släkttätheten, 30 procent (d v s i praktiken landets 10 000-tals småföretag), och därefter sjunker tätheten successivt till kring 10 procent på arbetsplatser med 50-100 sysselsatta för att sedan öka igen när arbetsplatserna blir större: Släkttätheten uppgår till närmare 22 procent på arbetsplatser som har mer än tusen anställda.
 
Sedan jag började förvärvsarbeta från tonårens sommarjobb till de arbetsplatser jag är knutna till idag har jag nog tillhört ett 20-tal olika arbetsplatser och på de flesta (dock inte alla) av dem har det förekommit att anställda har familje- och släktförbindelser med varandra: Det har handlat om chefens partner, chefens mor, chefens ena eller båda barn, syskon och fr a ett flertal både hetero- och homosexuella intimrelationer och s k etablerade och officiella par på en och samma arbetsplats.
 

Sedan är det så klart en annan sak om detta är bra eller dåligt och om detta kanske t o m faktiskt är ”normalt” och ”naturligt” i ett land med en liten infödd majoritetsbefolkning där många på något sätt faktiskt är biologiskt släkt med varandra (särskilt gäller detta i mindre kommuner och på mindre tätorter) men faktum kvarstår att intimrelationer av olika slag och biologiska blodsband med all sannolikhet betyder något även i det åtminstone på pappret hyperindividualistiska och extremmeritokratiska Sverige för yrkeskarriären och för en hel del (läs: särskilt de med utländsk och utomeuropeisk bakgrund) nog också för att överhuvudtaget kunna komma in på arbetsmarknaden och få ett jobb mot bakgrund av att merparten av alla lediga jobb i Sverige aldrig utannonseras och att över två tredjedelar av alla jobb tillsättas via kontakter.