Den icke-vita medelklassens val av bostadsort – i USA och i Sverige

Reportage i NY Times om att den svarta amerikanska medelklassen statistiskt sett oftare (och till slut) bor (kvar) i fattiga svarta och icke-vita områden än vad den vita medelklassen gör i motsvarande områden (d v s långt färre vita amerikaner som tillhör medelklassen bor i fattiga områden i siffrornas värld):
 
 
Även i Sverige finns liknande tendenser även om det ännu inte finns särskilt mycket kunskap om detta ”omvända” medelklassbeteende bland icke-vita svenskar (och naturligtvis finns det också vita svenskar som tillhör medelklassen och som högst frivilligt och medvetet och kanske t o m av politiska och ideologiska skäl flyttar till fattiga icke-vita områden):
 
De få kvantitativa studier och den lilla statistik som finns om den icke-vita bourgeoisin i Sverige och om den svenska utomvästerländska endogama medelklassen för att vara exakt, d v s icke-vita som generellt är hetero, som är gifta och är tillsammans med och bor med varandra och som har barn med varandra och som är medelklass och icke-fattiga antingen akademiskt (d v s de är högutbildade) eller ekonomiskt (och vilket i praktiken innebär att de oftast är framgångsrika och t o m i vissa fall förmögna företagare, d v s det handlar sällan om att de t ex är högre tjänstemän eller chefer), och borträknat alla 10 000-tals och åter 10 000-tals hetero- och homosexuella icke-vita svenskar som lever i en intimrelation med och bor tillsammans med en vit person i ett kvarter eller i en stadsdel som domineras av vita invånare och som ibland har s k blandbarn med en vit person, indikerar att många eller kanske t o m de flesta väljer att bo kvar i de icke-vita miljonprogramsområdena med omnejd i stället för att bosätta sig i de vita villa- och radhusområdena eller i de vita historiska innerstäderna och stenstäderna.
 
Anekdotiskt verkar det handla om fr a syrianer, assyrier, iranier, kristna araber, eritreaner, etiopier, kineser, indier och chilenare och fr a nog om företagare snarare än om akademiker och anekdotiskt heter det att de bor kvar av ”nostalgiska” skäl då många själva har växt upp i miljonprogramsområdena eller av släktskäl då många har sina (oftast fattigare) släktingar boendes i miljonprogramsområdena och ibland förekommer ”case”, ”historier”, livsöden och levda erfarenheter som berättar om att en endogam heterosexuell utomvästerländsk barnfamilj tillhörande medelklassen faktiskt har provat att bo i den vita innerstaden och stenstaden eller i ett vitt villa- och radhusområde men har valt att efter en tid flytta därifrån p g a alltifrån att de inte kände sig hemma (”vi var den enda kinesiska familjen i trappuppgången i Vasastan och kände oss inte riktigt hemma där”), att de kände att de stack ut (”vi var den enda etiopiska familjen i hela villaområdet och kände att vi stack ut där”), att de kände sig uttittade (”vi var den enda indiska familjen i radhuskvarteret och alla tittade hela tiden på oss”), att barnen blev utstötta eller t o m mobbade (”våra barn var de enda afrosvenska barnen på förskolan och de hamnade utanför”) eller att de blev trakasserade och t o m bortjagade (och vilket det tyvärr finns en del exempel på genom åren när vita grannar mer eller mindre fryser ut eller ”trakasserar” iväg kvarterets eller trappuppgångens enda icke-vita familj).
 
OBS: Det är självklart inte en (mänsklig) rättighet att få bo i ett s k bra och i ett s k tryggt område (d v s i ett icke-fattigt medelklassområde som nästan alltid också innebär ett vitt område) bara för att en själv är medelklass och det är naturligtvis än mindre en (mänsklig) rättighet att få bo i ett område som domineras av vita invånare vare sig en själv är vit eller ej.