Heterosexuella interrasiala intimrelationer mellan asiatiska män och vita kvinnor är fortfarande ytterst ovanliga

En dag kvar i Östasien för denna gång och har ännu ej sett ett enda heterosexuellt s k interrasialt blandpar ”på stan” (d v s i det offentliga rummet) som består av en asiatisk man och en vit kvinna. I Taipei med omnejd liksom i Seoul med omnejd ”vimlar” det som alltid av heterosexuella interrasiala blandpar bestående av en asiatisk kvinna och en vit man och den nymornade hype:n för östasiatisk populärkultur i Väst verkar uppenbarligen ännu inte ha avsatt några märkbara spår i intimrelationernas värld och därmed högst sannolikt ej heller ännu i den internationella migrationsstatistiken även om ”ryktet går” att enstaka äktenskap mellan asiatiska män och vita kvinnor trots allt äger rum numera i spåren av en långsamt förändrad (och mer positiv) syn på asiatiska män inom vissa subkulturer bestående av yngre västerlänningar.

 

Fortfarande utgör dock kvinnor från Nordost- och Sydostasien sammantaget den största enskilda kvinnliga invandrargruppen till ett flertal västländer (för att ingå i intimrelationer med västerländska män) och så har det varit åtminstone ända sedan 1980-talet ungefär på samma sätt som att asiatiska barn från samma region (och främst flickor) utgör den största enskilda barnmigrationen till ett flertal västländer (för att adopteras av västerländska par och kvinnor).

 

Invandringen av kvinnor från Stillahavsasien till västvärlden, och där de lutheranska nordiska och de protestantiska nordeuropeiska länderna sticker ut proportionellt sett (d v s samma länder som också sticker ut proportionellt sätt i adoptionssammanhang), har dessutom ökat dramatiskt i absoluta tal efter Kalla krigets slut och i och med globaliseringen och vilket har resulterat i att gruppen blandade asiater närmast håller på att bli en egen minoritet i dagens Väst på samma sätt som att gruppen var en egen distinkt minoritet i regionen på 1800- och 1900-talen (och då benämndes som eurasiater eller amerasiater).

 

Först ”på plats” vad gäller heterosexuella blandrelationer mellan asiatiska kvinnor och västerländska män var upptäckarna, äventyrarna, sjömännen och handelsmännen under tidigmodern tid och i samband högimperialismen och kolonialtiden (ca 1500-1968), därefter följde de amerikanska och västerländska Kalla kriget-soldaterna som stred i och var stationerade i regionen (ca 1945-), därefter de intellektuella och konstnärliga och kulturmännen och vänstermännen (ca 1968-) och därefter turist- och partymännen (ca 1980-) men numera går det inte längre att demografiskt spec:a vilka västerländska män som ingår i intimrelationer med asiatiska kvinnor när både prinsar, miljardärer, direktörer, domare, överläkare, docenter och högre tjänstemän gör det liksom elektriker, byggare, gruvarbetare och busschaufförer.

 

Omvänt kan en också fråga sig varför asiatiska män ”går bort” för den absoluta majoriteten av vita kvinnor och varför vita män föraktar och ser ned på asiatiska män mer än på någon annan icke-vit och icke-västerländsk grupp av män och en åtminstone omedveten faktor som jag tror åtminstone delvis spelar in förutom det faktum att de konfucianska, buddhistiska, muslimska, taoistiska, shamanistiska, kristna och ateistiska männen i Stillahavsasien anses vara planetens världsmästare på sexism handlar om att Stillahavsasien erövrades och koloniserades senare och fr a långt mindre fullständigt och framgångsrikt (utifrån ett västerländskt perspektiv) än den övriga delen av världen.

 

Interaktionerna mellan européer och amerikanska urfolk, mellan européer och afrikaner och mellan kristna och muslimer må vara präglade av antagonism, konflikter och i många fall även hat men samtidigt har de månghundraåriga relationerna dem emellan ändå gjort att gemene västerlänning idag känner sig mer främmande inför Stillahavsasien och asiater än inför latinamerikaner och amerikanska urfolk, svarta och afrikaner eller t o m muslimer.

 

Den andra faktorn som spelar in är att männen i Stillahavsasien inte bara anses vara världsmästare på att vara patriarkala utan de har också varit världsmästare på att ha ihjäl västerlänningar: Ingen annanstans i världen stötte västerlänningarna på så hårt motstånd som just i Stillahavsasien och ingenstans utanför Europa har så många västerlänningar dödats som i Stillahavsasien oaktat alla de tusentals vita som stupade i de otaliga krigen mot de olika urfolken i de båda Amerika, i samband med erövringen och koloniseringen av Afrika, Sydasien, Centralasien och Oceanien samt under alla krig som västvärlden har varit involverad i och fortfarande deltar i i Västasien.

 

Och om nu dessa båda faktorer spelar in, d v s om jag någonstans åtminstone delvis har ”rätt”, så framstår i så fall asiatiska kvinnor som mer ”exotiska” och ”främmande” (utifrån ett västerländskt perspektiv) än andra icke-vita och icke-västerländska kvinnor då stora delar av Stillahavsasien fortfarande upplevs som ej helt och fullt ”västerlandiserat” av många västerlänningar medan asiatiska män ”går bort” och bara är värda förakt (och att bli ratade och mobbade) då de har förstört för, förnedrat och förödmjukat Väst genom att under det senaste århundradet bl a ha besegrat, dödat, fördrivit, fängslat och internerat 100 000-tals västerlänningar så till den grad och på en nivå som inga andra icke-vita och icke-västerländska män någonsin har lyckats åstadkomma och vilket helt enkelt är oförlåtligt (återigen utifrån ett västerländskt perspektiv).