Korea – det sista stora utomvästerländska riket som tvingades öppna sig för Väst och som åtminstone en svensk hoppades kunna bli en svensk koloni

Besökte nyligen den ö där det s k förmoderna och prekoloniala Koreas öde slutligen beseglades – Kanghwa-ön och dess fästning som tidigare utgjorde nyckeln och porten till huvudstaden Seoul, och vilket föranledde att både fransmännen, amerikanerna och japanerna invaderade ön 1866, 1871 och 1876 och vilket i sin tur ledde till att ”eremitkungadömet” som landet var (ö)känt som i Väst slutligen tvingades öppna sig för omvärlden.
13923815_10153847595880847_229344268579774019_o
 
Ända fram tills 1882 var dock Korea otroligt nog (med tanke på hur Sydkorea ser ut idag) ett ”förbjudet” och slutet land för Väst och därmed det sista av länderna i Asien och överhuvudtaget det sista av de gamla utomvästerländska rikena som med våld ”öppnades upp” för västvärlden och för västerländsk handel, teknik, forskning, bosättning och mission (och ända fram tills 1911 var osannolikt nog inte ens hela Bibeln översatt till koreanska). Därefter inleddes en maktkamp mellan de västerländska stormakterna plus Japan om vilket imperium som skulle komma att göra landet till sin koloni och efter flera stormaktskrig och blodiga inbördes strider, kupper och uppror blev Korea till slut en japansk koloni och därmed ett av endast ett dussintal länder i den utomvästerländska världen som aldrig har varit en regelrätt västerländsk koloni även om halvön senare visserligen kom att delas upp i en rysk respektive i en amerikansk satellitstat.
 
På den västerländska kyrkogården i Seoul hittas så klart också ”representanter” för (d v s kvarlevor från) alla de västerländska nationer som ”tävlade” om att lägga Korea under sig såsom ryssar, britter, fransmän och amerikaner men också ett antal svenskar – redan under första hälften av 1900-talet var svenskar (liksom idag) överrepresenterade både som besökare och som bosatta i den utomvästerländska världen i form av missionärer, forskare, upptäcktsresande, journalister, entreprenörer o s v.
13680622_10153847596005847_4517703340116750080_n
 
En svensk som för lite mer än 100 år sedan menade att även Sverige borde engagera sig mer i Korea var Svenska Dagbladets dåvarande asienkorrespondent Hjalmar Cassel. År 1905 besökte Cassel Korea mitt under det pågående Rysk-japanska kriget och benämnde landet som ”mörkaste Korea” då landet fortfarande var mer okänt för västerlänningarna än det inre av Afrika och det inre av Australien och han skrev senare efter hemkomsten till Sverige att han hoppades att landet, som han också kallade ”ett kadaver bland nationer”, nu skulle gå under en gång för alla och förvandlas till en koloni (och vilket då också skedde kort därefter): ”Den gamla regimen har visat sig absolut oduglig och ett återvändande dit kan blott lända till barbari.” Samtidigt skrev Cassel att ”infödingarna är vänliga” och han beskrev även Korea som det sista ”pittoreska, genuint österländska” landet i Asien.
 
Cassel hävdade t o m att Korea faktiskt skulle kunna bli en svensk koloni – ”klimatet är hälsosamt och passar bra för oss” – och vore det inte för koreanerna, tillade han och vilka han öppet föraktade och beskrev som en blandning av djur och ”inrättningshjon”, så skulle Koreahalvön ”passa förträffligt” till att i framtiden bli ett ”helvitt” land. Svenska Dagbladets asienkorrespondent uppmanade helt enkelt och åtminstone indirekt till den ”lösning” som pågick och gällde i ett flertal västerländska bosättarkolonier vid denna tid och som legitimerades av dåtidens socialdarwinistiska rastänkande och innehöll sådana ingredienser som folkfördrivningar, massdeportationer, inrättandet av reservat, juridisk segregering, tvångsassimilation och folkmord.