Om den brittiska rasstatistiken och om hur den växte fram

Den brittiska folkräkningen som genomförs en gång per decennium och närmast otaliga liknande och vidhängande enkätundersökningar och medborgar-, klient-, kund- och medlemskartläggningar som minst lika många närmast oräkneliga myndigheter, företag och organisationer löpande genomför i det närmaste varje dygn i Storbritannien anses vara den mest fullödiga i Europa vad gäller att använda sig av jämlikhetsdatametoden, som i sig f ö är en brittisk term, utifrån de diskrimineringsgrunder som gäller generellt numera i hela Europa: I folkräkningen frågas det om alltifrån ras, religion och språk och migrationsbakgrund liksom om kön, ålder och ett flertal olika klassmarkörer men dock ej särskilt ofta och särskilt genomgående, och det är viktigt att påpeka när det brittiska jämlikhetsdatasystemet höjs till skyarna (av sådana som mig själv), om sexuell läggning eller könsöverskridande uttryck, och vilket i och för sig inte torde förvåna mot bakgrund av det i jämförelse med Sverige mer ”pryda” och ”patriarkala” Storbritannien.

 

Det som sällan eller aldrig hörs och kommer fram är dock historien om hur och när denna jämlikhetsdatametodbaserade folkräkning tillkom, uppkom och växte fram – här nedan följer ett försök (från min sida) att kort sammanfatta denna historia om hur Storbritannien har kommit att utveckla den mest genomgripande och (enligt sådana som mig) ”bästa” rasstatistiken i Europa:

 

Redan från och med tidigmodern tid och ännu mer från och med det sena 1700-talet och genom 1800-talet och under 1900-talets första hälft, hade det Brittiska imperiet likt alla de övriga europeiska kolonialimperierna försökt att statistikföra och fr a kategorisera och dela in invånarna i kolonierna och även i de europeiska moderländerna och metropolerna utefter parametrar som religion (för britternas del fr a katoliker och senare även judar) och språk (för Brittiska öarnas del fr a de keltiska randfolkens olika språk) och inte minst utifrån tudelningen fria-ofria och med plantagekolonierna i Nya världen som det tydligaste exemplet inklusive Nya England eller de Tretton kolonierna som senare kom att bli USA, där så noggrann ”folkbokföringsstatistik” som bara gick fördes med hjälp av dåtidens teknik för att skilja på och räkna fria vita och ofria svarta liksom fria svarta och pacificerade och fientliga infödda.

 

Under seklernas och decenniernas gång och i takt med att Brittiska imperiet bara fortsatte att sluka både nya landmassor och nya människomassor och år 1947 omfattade i runda slängar uppemot 700 miljoner invånare eller närmare 30 procent av hela den dåvarande mänskligheten efter det att britterna också hade ”svalt” det besegrade och sönderfallande Italienska kolonialimperiet eller il’Impero som Mussolini föredrog att kalla det, kom britterna att utveckla ett med dåtidens mått rätt så sofistikerat sätt att räkna alla sina undersåtar över haven och ett exempel som ofta brukar nämnas är att britterna bl a kom att institutionalisera och ”frysa” kastsystemet i Sydasien men också uppdelningarna mellan infödda urfolksinvånare och vita bosättare i Kanada och Australien liksom mellan en rad olika s k raser och folkslag i de utpräglat mångkulturella och heterogena kolonierna i subsahariska Afrika, Mellanöstern och Stillahavsasien.

 

Från och med Indiens självständighet 1947 i och med avskaffandet av Kejsardömet Indien eller ”The Raj” som det något vanvördigt har kommit att kallas i efterhand, och fram tills 1962 invandrade 100 000-tals ”återvändande” vita bosättare och icke-vita ”infödda” till Storbritannien då det sönderfallande imperiet fortsatte att mer eller mindre i praktiken upprätthålla de öppna gränser som gällde inom imperiet och till och från kolonierna och moderlandet och metropolen, och som innan Andra världskriget ändå inte hade inneburit någon särskilt omfattande invandring av icke-vita kolonialundersåtar p g a att de allra flesta av dem helt inte hade råd att ens besöka Storbritannien och än mindre att bosätta sig där permanent innan 1947.

 

Under det tidiga 60-talet utspelades en hård debatt i själva Storbritannien om den s k rasfrågan och om att Brittiska öarna sades drabbas av en ”omvänd invasion” och översvämmas av icke-vita invandrare från Karibien, Afrika, Asien och Oceanien, och vilket resulterade i att den tidigare relativt fria invandringen från de före detta och kvarvarande kolonierna stoppades 1962, och samma år genomfördes den första folkräkningen som på den tiden inte handlade om självidentifikation eller jämlikhetsdatametoden och där variabeln ”födelseland” i praktiken blev ett proxyvärde för ras.

 

I nästa folkräkning som genomfördes 1971 började även den s k ”andra generationen” också att registreras genom att en fråga infördes om föräldrarnas födelseland och även då ”översattes” de svar som folkräknarna fick in till olika raskategorier vilket bl a resulterade i ”upptäckten” att ett antal procent av de karibiska invandrarna och ett än större antal procent av de sydasiatiska invandrarna var vita – d v s de var ”återvändande” vita plantageägarättlingar och bosättare.

 

På 1970-talet införde flera brittiska myndigheter egna raskategorisystem som också de byggde på raskategorier och raskategoridefinitioner som skapades uppifrån och på ofta mycket godtyckliga ”översättningar” till ras av variabler som födelseland och nationellt ursprung, och vilket ledde till att de icke-vita minoritetsgrupperna upprepade gånger gick samman och protesterade mot det vita brittiska majoritetssamhällets besatthet vid att räkna och ha koll på alla i öriket som inte var vita.

 

Den brittiska polisen använde sig exempelvis av ett s k raskodsystem som delade upp mellan ”ljusa” vita (t ex svenskar) och ”mörka” vita (t ex greker), som döpte en raskategori till ”araber/egyptier” och en annan till ”negroida typer” (d v s Linnés och rasforskarna gamla beteckning) och efter varje ny majoritetsmoralpanik som följde på de vågor av uppror och kravaller som med jämna mellanrum bröt ut i de brittiska storstädernas minoritetsdominerade stadsdelar så kom denna typ av ”top down”-statistik att användas flitigt av myndigheterna och polisen för att stigmatisera minoriteterna ytterligare.

 

I samband med 1981 års folkräkning och efter ännu en kravallvåg och efter två decennier av debatter om s k rasrelationer och om det nya multirasiala, mångkulturella, mångspråkiga och mångreligiösa och postimperiala och postkoloniala Storbritannien så blev det tydligt att regeringen, parlamentet och folkräkningsmyndigheten alltmer hade börjat ta till sig av kritiken från minoritetsbritterna som sade att de inte ville registreras av myndigheterna uppifrån och utifrån och oftast också i hemlighet utifrån frågor om ursprung som sedan omvandlades till ofta mycket ålderdomliga raskategorier som hade ärvts från det svunna imperiets glansdagar.

 

Jämlikhetsdatametoden kom nu att genomsyra folkräkningen, kategorin ”vit” blev alltmer diversifierad och de inhemska keltiska randfolken fick sina egna boxar och en tydlig diversifiering ägde fr a rum vad gäller de olika asiatiska minoriteterna från västasiatiska araber till östasiatiska kineser och däremellan alla olika central- och sydasiatiska minoritetsgrupper. Inte minst så slog regeringen och folkräkningsmyndigheten efter 1981 års folkräkning för första gången fast att den brittiska rasstatistiken var det enda sättet att få siffror på den rasojämlikhet som råder och den rasdiskriminering som sker i Storbritannien:

 

”The Census in fact provides the only potentially complete sampling frame by which the authenticity of all other national and local surveys of racial disadvantage, as well as of possible racial discrimination, can be established in full.”

 

Därefter har den brittiska folkräkningen bara blivit alltmer sofistikerad och (enligt sådana som mig) alltmer etisk, ”vetenskaplig” och demokratisk – jämlikhetsdatametoden eller frivillig och anonym självidentifikation har med åren inte bara blivit helt institutionaliserad utan också den i stort sett enda juridiskt, statistiskt och fr a socialt och kulturellt accepterade insamlingsmetoden, och inte minst bland minoritetsbritter vilka ej längre protesterar mot att den brittiska staten för rasstatistik utan tvärtom numera deltar aktivt i att utföra och utforma densamma vad gäller alltifrån insamlingsmetoder och beteckningar av och definitioner på olika kategorier.

 

1991 infördes exempelvis kategorin ”mixed race”, och 2001 infördes variabeln religion vilket innebar att den muslimska minoriteten liksom den judiska, den hinduiska, den buddhistiska o s v för första gången fick siffror på inte bara hur många de är utifrån självidentifikation utan fr a också på de olika former av ojämlikheter som gäller och föreligger gentemot både majoritetsbefolkningen och i förhållande till varandra vad gäller respektive religiös minoritet. På senare år har digitaliseringen och den därmed möjliga hanteringen av ”big data” också resulterat i att den brittiska rassegregationen numera är den allra bäst och allra mest kartlagda och fastställda i Europa och ibland ända ned till kvarters- och gatunivå, och vilket gör det möjligt för myndigheterna att allokera resurser där de bäst behövs och därmed så effektivt det går försöka bekämpa och bryta både segregationen och andra former av ojämlikheter.

 

Efter den senaste folkräkningen från 2011 är det numera i stort sett ingen i Storbritannien som idag inte kan säga att det brittiska samhället genomsyras av ras lika mycket som av kön, klass, ålder o s v och idag är det mycket få britter om ens några som vill ha tillbaka det gamla systemet som vi praktiserar i Sverige och i övriga Norden där staten och myndigheterna registrerar födelseland och därefter översätter denna variabel till olika kategorier oavsett hur minoritetsinvånarna i Sverige och i Norden själva identifierar sig,

 

Och även om det brittiska samhället med både majoritets- och minoritetssvenska ögon kan upplevas som rätt så förskräckligt mot bakgrund av den extrema segregationen och de utpräglade klyftorna så är det ett faktum att inget land i Europa efter en lång och utan tvivel besvärlig resa som har kantats av hårda och i vissa fall våldsamma konflikter mellan majoritet och minoritet idag har så bra ”koll på läget” som just Storbritannien vad gäller rasojämlikheter av alla de slag, och denna resa har dessutom genomförts under en period när övriga Europa och kanske fr a och inte minst Norden med Sverige i spetsen har rört sig mot allt mindre statistik om majoritet och minoritet och mot en färgblind antirasism som snart sagt fördömer och stigmatiserar all typ av mer diversifierad statistik om olika minoriteter och om den svenska rassegregationen, rasdiskrimineringen och rasojämlikheten.