Om försvaret för Nikanor Teratologen och om svenska kulturpersonligheter som har visat sig vara högerextremister

Nikanor Teratologen må vara både kult- och geniförklarad av åtminstone delar av den ironiskt nog militant antifascistiska svenska kulturvärlden, och visst finns det gott om både svenska och västerländska kulturpersonligheter i närhistorien som har sympatiserat med extremhögern och förestått och företrätt rasideologiska åsikter, men bara för det skriver han inte några antifascistiska texter och han är inte heller förföljd likt en sentida markis de Sade hur mycket Teratologens förläggare Carl-Michael Edenborg än hävdar att så är fallet:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23190497.abOch även poeten och kritikern  Aase Berg drar en lans för Teratologen i DN Kultur:

”Nu ska vi som älskat Nikanor Teratologens hysteriska böcker ångra vår entusiasm. Jag avböjer.”

Ingen har sagt (eller skrivit) att det är fel att vare sig läsa eller uppskatta den kult- och geniförklarade fascisten, antisemiten och rasideologen Teratologens texter, ej heller att de ska brännas på bål och än mindre att han och hans uppenbarligen lojala bekantskapskrets och fans ska utsättas för förföljelser eller t o m hot och våld från antifascisters eller kanske t o m judars sida. Förutom att i stort sett samtliga av de som försvarar Teratologen talar i egen sak då de har relationer till denne alternativt har hyllat denne och följaktligen håller mer eller mindre väl dolda försvarstal så verkar det även handla om ett ideologiskt politiskt-romantiskt ”till varje pris”-försvar för avantgardet och parnassen och för allt som utmanar den goda borgerliga smaken i sann 68-”no limits”-anda samt, dock nog mer omedvetet, ett försvar för den egna högutbildade och högintellektuella godheten som bara inte får smutsas ned av Flashbacks gigantiska lågutbildade och outbildade vulgära grabbarmé.

Det må vara så att författaren Nikanor Teratologens påstått antifascistiska och antinazistiska (och antirasistiska?) romaner, aforismsamlingar och essäer, utgivna av Norstedt, h:ström och Vertigo och publicerade i tidskrifter som Provins, Glänta, Subaltern och Ord & Bild är något annat än Ezzelinos högerextrema Flashback-inlägg eller Niclas Lundkvists högerextrema artiklar i Tidningen Kulturen som f ö överlag flirtar alltmer med extremhögern under dess chefredaktör Guido Zeccola, tidigare kulturchef på Fria Tidningar (och fram tills nyligen ingick Lundkvist dessutom i Tidningen Kulturens redaktion). Samtidigt går det inte att komma ifrån att Teratologens texter faktiskt uppskattas rätt så rejält inom den svenska extremhögern i bred mening och det kan omöjligt vara en slump.

Jag försöker dra mig till minnes tidigare avslöjanden av svenska kulturpersonligheter i närtid som har visat sig vara högerextremister men kommer bara på ett annat liknande avslöjande som också Expo ”bjöd på” under ”min” tid på Expo och som rörde författaren, litteraturvetaren och kritikern Per Landin på DN Kultur som så här i efterhand måste krediteras med att ha varit den som introducerade radikalkonservatismen i Sverige flera år innan den radikal-, social- och kulturkonservativa tidskriften Salt såg dagens ljus och många år innan SD valde att kategorisera sig som ett socialkonservativt parti, och som själv visade sig sympatisera med radikalkonservatismen. Även då var det vissa som försvarade Landin då han samtidigt var och väl fortfarande delvis är en av landets ledande Tysklandskännare i egenskap av att vara en s k germanist och dessutom en mycket god stilist.