Om svenskarnas smått bisarra intresse för och besatthet vid Nordkorea

Måns Wadensjö recenserar Simon Hesslers nya grafiska debutroman ”Vad nålen ritar” i dagens SvD Kultur och frågar sig varför svenskarna är så intresserade av och närmast besatta och fixerade vid Nordkorea mot bakgrund av den flod av Nordkoreaböcker som har givits ut på svenska under de senaste åren, och varav flera t o m har hamnat mycket högt på de svenska bokförsäljningslistorna, utan att svenskarna egentligen vet någonting vare sig om Korea och koreaner i allmänhet eller om Nordkorea och nordkoreaner i synnerhet och kanske än mindre om dess södra grannland och grannfolk:

http://www.svd.se/den-enda-roman-om-nordkorea-du-verkligen-borde-lasa

Själv ”råkar” jag ”sitta på” landets troligen största bibliotek av skrifter utgivna på svenska (från 1800-talets slut och fram tills dags dato) och/eller författade av svenskar (inklusive av både adopterade och invandrade koreaner), och ”Nordkoreahyllan” är vid det här laget utan konkurrens större än ”Sydkoreahyllan”, åtminstone vad gäller svenska ”Koreaböcker” som har givits ut efter Kalla krigets slut. ”Nordkorea” har ju t o m på senare tid kommit att bli en ny slags glosa i nutidssvenskan och får då beteckna inte landet i sig utan ett slags orientaliskt fantasiland och sagorike där allting är ställt på ända, där allting är förbjudet och där allting samtidigt kan hända: ”Vill du ha det som i Nordkorea?…”, ”Det är inte Nordkorea vi talar om…”, ”Sådant kan bara hända i Nordkorea…” o s v o s v.

Och ”lustigt” eller snarare tragiskt nog så placerar Wadensjö själv Nordkorea i Sydostasien, vilket de allra flesta både låg- och högutbildade svenskar ju gör trots att Koreahalvön är belägen i Nordostasien, och utöver det kan många både låg- och högutbildade svenskar fortfarande ha svårt att skilja mellan Nord- och Sydkorea.

”Ibland verkar den svenska fascinationen för Nordkorea helt sakna gräns. Det land som i klickvänliga nyhetsrubriker ofta kallas för ”det hemlighetsfulla” eller ”det slutna” är paradoxalt nog så överrepresenterat i våra medier och i vårt medvetande att man skulle kunna fråga vem som helst – de allra flesta vet namnet på i alla fall någon av Nordkoreas tre senaste diktatorer. Om man i stället vill veta vem som är Sydkoreas premiärminister, får man nog leta länge innan man hittar någon som vet.

Till en del handlar fascinationen om lockelsen i att titta den absoluta maktens nycker och barnslighet. Men en annan – och kanske viktigare – del handlar om att Nordkorea har intagit en central position i det svenska medvetandet om världen.  Det har blivit själva den raka motsatsen till den demokratiska västvärlden, den motbild vi behöver för att definiera oss själva med.

Och i en värld utan vita fläckar på kartan att exotifiera, fixerar och reproducerar vi i stället en svart fläck – det mörka område av låg elektricitetsanvändning som syns på nattliga satellitfoton av Sydostasien. Så har Nordkorea blivit en tom projektionsyta, som vi obehindrat kan leva ut våra fantasier om det som är annorlunda på.”