Anders Retzius och den svenska rasforskningens skalluppdelning lever fortfarande än idag

Den en gång så stolta och världsberömda och både excellenta och excellerande svenska rasforskningen lever och frodas än idag i många länder och bl a uppenbarligen i Sydkorea där ett nytt skallfynd i Silla-rikets gamla huvudstad Gyeongju nyligen har förorsakat rubriker:
 
 
Det handlar om en skalle som tillhör den skallform som Anders Retzius, den svenske giganten inom den västerländska rasforskningen bredvid Linné och Lundborg som fortfarande hyllas och åminns och står byst och staty på flera högskolor, institutioner och akademier runtom i landet, benämnde som dolikocefal eller långskallig och som befanns vara allra mest frekvent företrädd i världen bland (majoritets)svenskarna liksom den huvudform som av de allra flesta västerlänningar allmänt betraktade som både den mest (ras)estetiskt tilltalande och den mest (ras)genetiskt överlägsna med ett långt och utdraget ansikte, en hög panna och en omfångsrik skallform som ansågs inrymma en stor hjärna och som var försedd med det som ibland kärvänligt benämndes som ”den ariska knölen”.
 
Den motsatta skallformen, d v s den s k brakycefala eller kortskalliga formen, utgick från de samiska skallar som Retzius både samlade på och studerade liksom från östasiatiska skallar, vilka befanns vara de mest kortskalliga och vilka också av de allra flesta västerlänningar betraktades som de som var minst attraktiva för att inte säga fula med ett generellt runt ansikte, en generellt låg panna och inte minst en närmast total avsaknad av ”den ariska knölen”.
 
Föreställningen om svenskarna som varande de som bebor de estetiskt mest tilltalande och ”snyggaste” (vita) kropparna i världen liksom de genetiskt mest överlägsna och värdefulla kropparna på jorden spökar fortfarande än idag i form av en fortsatt allmän ”sunt förnuft”-idé som säger att svenskarna överlag ser väldigt bra ut medan föreställningen om att kortskalliga folkslag är oattraktiva och t o m ser fula ut också har kommit att leva vidare bland både samer och asiater trots att den svenska rasforskningen kom att dö sotdöden på 1960-talet.
 
Det är just denna kvardröjande och tidigare ”vetenskapliga sanning” om att kortskalliga folkslag både är underlägsna och oattraktiva och ”ser konstiga ut” medan långskalliga folkslag är överlägsna och ”ser bra ut” som mellan raderna gör sig gällande i rapporteringen om det sydkoreanska skallfyndet.