Den brittiska folkomröstningen handlar på djupet om att vita européer har tappat framtidstron

I dagens DN Kultur skriver den brittiske journalisten Andrew Brown om att Brexit-sidan i den brittiska folkomröstningen, som består av en salig blandning av UKIP, BNP och den samlade brittiska extremhögern, lejonparten av den vita arbetarklassen och lägre medelklassen, delar av både den nyliberala och nyrika och den gammalkonservativa och överklassiga falangen av det Konservativa partiet och allsköns smått konspirationsteoretiskt baserade missnöjesrörelser, drivs av en slags postimperial vit psykos och påminner om att det inte handlar om att den vita majoritetsbefolkningen har blivit materiellt fattigare utan om en till synes obotlig känsla bland många majoritetsbritter av att allt mer eller mindre är över för Storbritanniens del och fr a för de vita britterna vilka i det närmaste helt och hållet dominerar nej-sidan, och som inte verkar gå att bota med vare sig rationella argument, fakta eller statistik:
 
”Men när man frågar om det brittiska samhället var bättre på den tiden, anser en överväldigande majoritet av det engelska folket att det var det. De sammantagna siffrorna är att 51 procent tycker det är sämre nu, mot 27 procent som anser att det är bättre. Och om man går in i detaljer är det bara personer under 24 eller icke-vita som tycker att saker faktiskt har blivit bättre sedan kriget. För övrigt tycker män och kvinnor från samtliga landets hörn att det brittiska samhället har försämrats under de sjuttio år av inre fred och otroligt välstånd som följt på kriget.”
 
Likt andra europeiska länders majoritetsbefolkningar har inte heller majoritetsbritterna på djupet kunnat bearbeta, klarat av att gå vidare efter och kommit över förlusten av sitt imperium, av sin stormaktsställning och i förlängningen av Europas tidigare så självklara och centrala plats på jorden. Under närmare ett halvt årtusende var det vita kristna Europa världens nav, mittpunkt och epicentrum som utan att vare sig blinka eller rodna betraktade sig själv som både världshistoriens subjekt och den mänskliga artens representant på planeten men under efterkrigstiden och efter Kalla krigets slut har Europa sakta men säkert reducerats till en slags andra- eller kanske t o m tredjerangsSUBkontinent, och där den infödda vita majoritetsbefolkningen bara blir allt äldre och äldre och redan eller snart ej längre utgör den demografiska majoriteten i åtskilliga huvudstads- och storstadsregioner, och vilket ju är särskilt påtagligt i Storbritannien.
 
Den stora (vita) paradoxen är att trots att den absoluta majoriteten av de vita invånarna runtom i Europa fortfarande har det bra eller mycket bra materiellt sett jämfört med hur de hade det för sjuttio år sedan, jämfört med hur det ser ut i den övriga världen och inte minst jämfört med de icke-vita minoritetsinvånarna som bor och lever permanent i Europa, så visar attitydundersökning efter attitydundersökning och rapport efter rapport att vita européer överlag från Atlantkusten till Uralbergen ser tämligen dystert för att inte säga mycket mörkt på framtiden medan minoritetsgrupperna omvänt ser ljust för att inte säga mycket positivt på framtiden, och det kanske otäckaste i sammanhanget (för det är alltid otäckt när människor mår dåligt, känner sig vilse, lider och dör oavsett etnisk-raslig bakgrund) är att medelåldern och både den fysiska och psykiska hälsan hos många vita invånare i många europeiska länder just nu sjunker för första gången på många decennier, och vilket just måhända något förenklat kan tolkas som att alltför många vita européer har tappat hoppet om framtiden och därmed också i grunden om livet då många vita européer känner och upplever att vare sig världen, kontinenten eller ens deras egna länder och städer med självklarhet är deras längre.
 
Den vita melankolin, d v s sorgen över att allt är över nu för Europas och de vita européernas del, parat med den vita psykosen resulterar m a o inte bara i en alltmer aggressiv och även alltmer våldsam vit paranoid belägringsmentalitet som tar sig uttryck i att tiotals och åter tiotals miljoner vita européer idag röstar på och stödjer högerpopulistiska och högerextrema partier utan skördar också sina offer p g a en alltmer pessimistisk framtidstro hos alltför många vita européer som inte längre kan orientera sig och ställa om till en ny inte bara postimperial och postkolonial situation utan också till en alltmer euro- och västDEcentrerad värld och inte minst till en oåterkalleligen mångrasial, mångkulturell, mångreligiös och mångspråkig kontinent där de vita européerna för all framtid tvingas dela utrymme, resurser och liv med sina forna undersåtar från de gamla kolonierna.