Om de asiatiska européerna och om den asiatiska minoriteten i Europa

Jag har i helgen bevistat, deltagit i och föreläst inför en akademisk konferens i Berlin som jag aldrig någonsin tidigare har varit med om och upplevt – en konferens som enbart handlade om forskning om asiater (sydasiater, sydostasiater och östasiater) i Tyskland och i Europa och som dessutom dominerades av asiatiska forskare (och även asiatiska aktivister) vilka nästan alla har vuxit upp i Tyskland eller i andra europeiska länder, och vilka i de allra flesta fall även är födda i Tyskland och i Europa (d v s de s k ”andrageneration:arna” och de blandade).
Jag har visserligen genom åren bevistat åtskilliga konferenser om Asien och asiater inom asien- och områdesforskningssammanhang men då har konferensdeltagarna till 85-90 procent bestått av vita forskare som forskar om Asien och asiater, och jag har visserligen också genom åren deltagit i mängder av konferenser inom migrations- och rasismforskningssammanhang om migranter och minoriteter men även då har konferensdeltagarna till 85-90 procent bestått av vita forskare som forskar om migranter och minoriteter, och om rasism och diskriminering.
På Berlinkonferensen, som var den andra i sitt slag och den första då även icke-tyskar deltog (såsom jag själv som ende nordbo), bjöds det bl a på föreläsningar om den s k ”andra generationens” koreaner i Tyskland, om nyanlända vietnameser i Tyskland, om sydasiatiska s k British Asian-kvinnor, om sydasiatiska hbtq-migranter i Europa, om varför asiatiska kvinnor är så extremt överrepresenterade inom kroppsarbetsyrken som har med vård, omsorg och kroppen att göra (vård- och omsorgssektorn, service- och skönhetsindustrin, massageverksamhet, sexarbete o s v), om varför asiatiska män är så extremt överrepresenterade inom kvinnligt kodade yrken och om varför de feminiseras, om varför asiatiska barn är de mest ”efterfrågade” och ”eftertraktade” adoptivbarnen av alla minoritetsbarn bland vita européer och kanske fr a om varför asiater är så osynliga och osynliggjorda runtom i Europa jämfört med alla andra minoritetsgrupper.
Det diskuterades slutligen även om varför de europeiska asiaterna utan konkurrens är den minst studerade, beforskade, omskrivna, dokumenterade, mediebevakade och filmatiserade minoriteten i Europa och om hur det går att förstå de europeiska asiaternas situation och position i relation till andra minoriteter samt även i relation till extremhögern: Är asiaterna i Europa kontinentens ”model minority”? Står asiaterna i Europa ”närmare” de vita européerna än andra minoriteter p g a den myckna och frekventa förekomsten av adoptioner av och både hetero- och homosexuella intimrelationer med vita? Och hur kan en framtida europeisk asiatiskhet komma att se ut?