”Förbjud surrogathandel med barn köpta i utlandet!”

Måhända ett rätt så hårt ”antikapitalistiskt” språk och kanske en alltför ”essentialistisk” analys från Claes Gustafssons, Yvonne Hirdmans, Madeleine Leijonhufvuds, Barbro Sjöqvists och min sida men det handlar inte om att i socialismens namn förespråka ett avskaffande av marknadsekonomin eller om att anamma en ”biologistisk” och anti-progressiv, anti-postmodern/poststrukturalistisk, reaktionär och ultrakonservativ hållning till allt vad reproduktion heter, ej heller om att attackera och stigmatisera alla miljoner ofrivilligt barnlösa svenska och västerländska par och singlar som av olika anledningar (funktionsvariation, sexuell läggning, singelskap, övre medelålder, sjukdom o s v) enkom kan reproducera sig utanför kroppen, och än mindre om att ”hänga ut” och brännmärka alla surrogatmödrar och deras partners, familjer och ”extended family networks” i Afrika, Asien, Latinamerika, Östeuropa och annorstädes som försörjer sig på verksamheten:

http://www.dn.se/debatt/forbjud-surrogathandel-med-barn-kopta-i-utlandet

Vad det handlar om är att surrogatindustrin på rekordtid har utvecklats till den nya adoptionsindustrin med samma typ av människohandel, korruption och exploatering av utsatta människor i fr a Tredje världen.

Redan har 100-tals svenskar anlitat och köpt tjänster av denna industri, d v s det finns redan 100-tals surrogatbarn i landet som fötts i länder som Indien, Thailand, Sydkorea, Brasilien och Kenya, och varje år ankommer mellan 50-100 nya surrogatbarn som ”spökar” och ”stökar” i både invandringsstatistiken och ibland också i adoptionsstatistiken, och svenska myndigheter har numera tvingats utveckla ett system för att administrera alla surrogatbarn (se t ex http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/New-Delhi/Service-till-svenska-medborgare/Ansokan-om-pass–nationellt-id-kort/Bestallning-av-samordningsnummer-for-surrogatbarn-sys) som svenskar på eget bevåg och med egna medel anskaffar i olika länder, vilka i värsta fall riskerar att hamna i ett migrations- och reproduktionsjuridiskt limbo (se t ex http://www.metro.se/nyheter/deras-barn-hamnar-i-klam-sverige-laglost-land-for-surrogatbarn/EVHnkf!FCXT0kZvl7EE) och där det finns vissa likheter med utrikes födda blandbarn där enbart den ene föräldern är svensk.

Ännu har sannolikt inte antalet årligen till landet ankommande surrogatbarn gått om och överstigit antalet årligen ankommande adoptivbarn men det är bara en tidsfråga när så sker, och i svensk media är (idealiserade och rosenskimrande) reportage om nyanlända surrogatbarn numera minst lika vanliga som (romantiserade och rosenskimrande) reportage om nyanlända adoptivbarn (se t ex http://www.hemmets.se/vi-fick-barn-med-hjalp-av-en-surrogatmamma). Nya reproduktionstekniker har redan i praktiken ”konkurrerat ut” adoptionsindustrin – redan på 1990-talet gick antalet IVF-barn om antalet adoptivbarn i Sverige, numera ankommer och föds det fler donatorsbarn än adoptivbarn per år i Sverige och i flertalet västländer har antalet surrogatbarn som invandrar från fr a länder i Tredje världen redan gått om antalet adoptivbarn som invandrar från mer eller mindre samma länder (för info om den nyöppnade surrogatförmedlingen i Stockholm – se http://www.surrogat.nu/2016/04/17/tammuz-surrogacy-lanserarar-sina-tjanster-i-norden).

Den helt och hållet dominerande trenden i hela västvärlden är att svenska och västerländska par och singlar som är ofrivilligt barnlösa och som bara kan reproducera sig utanför kroppen vill ha barn som de är genetiskt-biologiskt-medicinskt relaterade till och som ser ut som dem själva, d v s de vill inte ha barn som de saknar blodsband till och som inte på något sätt ser ut som dem själva (läs: fr a icke-vita adoptivbarn från de gamla kolonierna) om de kan och har råd att reproducera sig på annat sätt än genom adoption.

De nya reproduktionsteknikerna spelar också en alltmer viktig roll i en tid när den infödda vita majoritetsbefolkningens fruktsamhetstal i samtliga västländer är alltför låga för att inte säga rentav katastrofalt låga och när samtidigt andelen infödda vita majoritetsinvånare som är 65+ växer explosionsartat – d v s det föds helt enkelt alltför få infödda vita majoritetsbefolkningsbarn i västvärlden medan Västs infödda vita majoritetsbefolkning bara blir allt äldre och äldre för varje år som går, och vilket förklarar varför västländerna inte bara har legaliserat de nya reproduktionsteknikerna och tillåtit även icke-normativa par och singlar (funktionsnedsatta, övre medelålders, homosexuella, singlar o s v) att använda sig av dem utan också har infört generösa skatteavdrag och bidragsformer för de som nyttjar dessa reproduktionstekniker i ett desperat försök att vända trenden och öka på och få upp den infödda vita majoritetsbefolkningens födelsetal.

Och den stora etisk-filosofiska (eller kanske t o m religiösa) frågan om det är en mänsklig rättighet att få barn eller ej hänger så klart som en skugga över hela den politiska surrogatdebatten när tidigare marginaliserade grupper i Sverige och i västvärlden som nästan alltid dog och gick bort (ofrivilligt) barnlösa ända fram tills 1990-talet såsom funktionsnedsatta, HBTQ-personer, övre medelålders och singlar på senare år framgångsrikt har kämpat för och krävt att få reproducera sig.