Icke-vita ”andrageneration:are” bor och blir kvar i miljonprogramsområdena i allt högre utsträckning

En ny kvantitativ statistisk-demografisk populationsstudie – ”Residential segregation from generation to generation” – som Björn Gustafsson, Katarina Katz och Torun Österberg står bakom, visar att en hög andel av de s k ”andrageneration:arna” som tillhör de s k visuella eller synliga minoritetsgrupperna i landet, d v s de som sticker ut utseendemässigt och rent kroppsligen, bor kvar i de allra fattigaste miljonprogramsområdena i långt högre utsträckning än både tidigare och jämfört med de inrikes födda som tillhör de s k icke-visuella eller osynliga invånarna i landet, d v s de infödda majoritetssvenskarna och de nordiska och europeiska invandrarnas barn som inte sticker ut rent kroppsligen, och vilka flyttar från samma områden i långt högre utsträckning.

Hela 61 procent av de som är födda i Sverige och som tillhör synliga minoriteter och som växte upp i miljonprogramsområdena i landet bor fortfarande kvar i miljonprogramsområden även i vuxen ålder medan ej mer än 35 procent av de s k osynliga invånarna i landet gör det. Vidare har hela 22 procent av de visuellt-kroppsligt synliga ”andrageneration:arna” gjort en nedåtgående ”bostadskarriär” (och sannolikt även en nedåtgående klassresa) från mindre fattiga miljonprogramsområden där de bodde som barn till de allra fattigaste miljonprogramsområdena där de bor som vuxna, och hela 34 procent av de visuellt-kroppsligt synliga ”andrageneration:arna” bor som vuxna kvar i de allra mest marginaliserade och fattigaste miljonprogramsområdena där de växte upp vilket endast 7 procent gör bland de icke-visuella eller osynliga invånarna.

På 1990-talet och fram tills ca 2006 var både heterogeniteten och mobiliteten mycket större i miljonprogramsområdena, och fr a var utflyttningen generellt större än vad den är idag. På 1990-talet bodde fortfarande många majoritetssvenska, nordiska och europeiska invandrare och deras barn kvar i miljonprogramsområdena men idag domineras de alltmer eller redan av invånare som tillhör de s k visuella eller synliga minoritetsinvånarna och de sistnämndas andel av befolkningen ökar dessutom p g a fortsatt utflyttning av visuellt-kroppsligt osynliga invånare och fortsatt inflyttning av visuellt-kroppsligt synliga invånare.

Bland de s k visuellt-kroppsligt synliga invånarna som flyttar från miljonprogramsområdena dominerar de som har en uttagen högskoleexamen och de som har en fast heltidsanställning men framför allt och inte minst de som har en partner (oavsett sexuell läggning) som tillhör den osynliga invånargruppen, d v s helt enkelt de icke-vita som bor ihop med och är tillsammans med en vit partner oavsett om den vite/vita partnern är majoritetssvensk eller har bakgrund i Norden, i Europa eller i västvärlden i övrigt.

Det statistiskt-demografiska faktumet att ett (vitt) partnerval är så avgörande just i Sverige och sannolikt mer än i många andra västländer för att en icke-vit inte ska bo kvar i ett fattigt miljonprogramsområde och därmed få ett s k materiellt bra liv (OBS: att ha ett materiellt bra liv och en vit partner garanterar absolut inte att en icke-vit per automatik mår bra rent psykiskt-socialt) indikerar att svenskheten fortfarande i mångt och mycket kan betraktas som en enda jättelik storfamilj eller klan/stam, där intimrelationer och blodsband och släktskap med vithet och svenskhet är den mest framgångsrika och statistiskt mest säkra vägen in i det svenska samhället och kulturen och därmed just till ett s k materiellt bra liv.