Den svenska medborgarskapslagen bär fortfarande spår av rastänkandet och idén om den nordiska rasen

Har någon någonsin undrat över varför nordiska invandrare och medborgare har så mycket lättare att naturaliseras och ansöka om och erhålla svenskt medborgarskap än alla andra invandrare?

Har nyligen läst en artikel av Mats Wickström – ”Nordic brothers before strange others” – som undersöker och påminner om att de nordiska ländernas medborgarskapslagar och regler för naturalisation fortfarande än idag bär spår av idén om den nordiska rasen som få om ens några av oss som lever idag och som bor i de nordiska länderna är medvetna om och än mindre är kritiska till och reagerar emot. Ironiskt nog har flera av de nordiska högerpopulistiska och högerextrema partierna på sistone kritiserat detta privilegierande av nordiska invandrare i de nordiska länderna av rädsla för att icke-nordiska (läs: fr a icke-vita och icke-kristna) invandrare med nordiskt medborgarskap ska kunna dra nytta av dessa lagar som kort och gott innebär att de nordiska invandrarna har en s k gräddfil till medborgarskap då de regler som gäller för nordiska invandrares möjlighet att naturaliseras och ansöka om medborgarskap i andra nordiska länder ser annorlunda ut än de regler som gäller för alla andra utländska medborgare och invandrare.

Fortfarande i dagens Sverige krävs det bara två års bosättning i landet för att nordiska invandrare ska kunna erhålla svenskt medborgarskap jämfört med fem år för alla övriga invandrare, och fortfarande idag bär den svenska medborgarskapslagen i övrigt spår från den tyska blod- och rasmodellen samtidigt som den svenska medborgarskapslagen successivt också har inkorporerat element från den franska och amerikanska territorie- och jordmodellen.

Fram tills Första världskriget var det i praktiken möjligt att röra sig fritt runtom i världen för alla vita människor som hade råd och ville göra det medan koloniernas icke-vita eliter visserligen också tilläts röra sig relativt fritt men under mellankrigstiden så införde västland efter västland olika typer av invandringsstopp och/eller olika typer av invandringsrestriktioner baserade på s k raskvoter med syftet att skapa och ”breed:a” fram vita nationalstater och bibehålla vita majoritetsbefolkningar.

De skandinaviska länderna införde invandringsstopp och invandringsrestriktioner för fr a romer redan mellan ca 1875-1914, och särskilt den svenska invandringslagen var mycket explicit i sitt rasbiologiska tänkande, och på 1920-talet införde de skandinaviska länderna just de naturalisationsregler som fortfarande privilegierar andra skandinaver över andra invandrare. Den svenska medborgarskaps- och naturalisationslagen från 1924 var återigen, liksom den tidigare svenska invandringslagen, den mest extrema i sitt rasbiologiska tänkande – endast skandinaver liksom ”biologiska” diasporiska svenskar och ”biologiska” utlandssvenskar kunde ansöka om svenskt medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år – svenskamerikaner, estlandssvenskar och finlandssvenskar liksom gammalsvenskbybor. Under mellankrigstiden räknades inte de finsktalande majoritetsfinländarna som vita till fullo eller åtminstone inte som tillhörande den nordiska rasen som ansågs bebo och dominera Sverige, Norge, Danmark och Island liksom Färöarna, så de finsktalande finländarna inkluderades ej i dåtidens svenska naturalisationsregler som skiljde mellan nordiskt vita och nordgermanska finlandssvenskar och ”ostbaltiska” och ”semimongoloida” (halvasiatiska) finsktalande finländare.

Det var först efter Andra världskriget och på 1950-talet som Finland till fullo integrerades och inkluderades i den nordiska gemenskapen när rastänkandet och föreställningen om den skandinaviska nordiska rasen ersattes av idén om en nordisk gemenskap och samhörighet, och i och med införandet av 1954 års nordiska passfrihet suspenderades även den lag som tidigare hade förbjudit invandring av de ”rasfrämmande” och ”orientaliska” (asiatiska) romerna. Enligt Wickström nådde denna efterrkrigsnordism sin kulmen på 1960-talet men efter den svenska ”1968-revolutionen” och 1970-talets genomgripande förändringar i Sverige vad gäller synen på migranter och minoriteter med 1975 års införande av världens första mångkulturella politik och skapandet av världens första och hittills enda antirasistiska suveräna nationalstat på jorden så upplöstes nordismen.

På 1980-talet avskaffade Sverige sedan det juridiska kravet på specifika språkkunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare som hade gällt sedan 1924 och år 2001 kan det mångkulturella och antirasistiska svenska nationsbyggandet sägas ha kulminerat i införandet av rätten till dubbelt medborgarskap. Idag uppvisar Sverige världens mest radikala (vänster)liberala, antirasistiska, mångkulturalistiska och inkluderande medborgarskapslag men samtidigt påminner Wickström just om att det fortfarande än idag hittas smått bisarra spår kvar av rastänkandet och föreställningen om den nordiska rasen i dagens svenska naturalisationsregler.