Om utlandsadoptioner av svenskfödda barn

Det är ytterst sällan en någonsin hör om (majoritets)svenska barn som är födda i Sverige och som adopteras av icke-(utlands)svenskar till andra länder även om jag titt som tätt har sprungit på rykten om att sådana adoptioner ska ha ägt rum och om att sådana adopterade ska (ha) existera(t). Under några år arbetade jag med TV-programmet Spårlöst och läste då tusentals brev och mejl som strömmade in till redaktionen från personer runtom i landet som sökte efter sina biologiska släktingar, och ett brev rörde en svensk pojke som enligt brevskrivaren, som sade sig vara bror till denne, under märkliga omständigheter skulle ha adopterats till Saudiarabien av en arabisk familj någon gång på 1960-talet, och vilket jag visserligen fascinerades över men samtidigt starkt betvivlade (och det gör jag än idag).
 
På 1950-talet efterfrågade ett antal amerikaner och européer, bl a flera västtyskar, svenska adoptivbarn via Socialstyrelsen i vars arkiv dessa förfrågningar fortfarande kan hittas (och jag råkar ha läst dem), och den dåtida pressen gjorde en rätt så stor sak av dessa förfrågningar under en tid när de nationella adoptionssiffrorna var höga och när ”konkurrensen” om och efterfrågan på inhemska svenskfödda adoptivbarn var stor bland prospektiva adoptivföräldrar inom landet. Socialstyrelsens chef var t o m tvungen att gå ut i media och med bestämdhet säga till svenska folket att inga svenska barn skulle få bli adopterade av några utlänningar för att få stopp på uppståndelsen och uppbragdheten. I breven som inkom till Socialstyrelsen var det tydligt att de som ville adoptera svenska barn lade stor vikt vid den ”utseendetyp” som anses känneteckna (majoritets)svenskar och den s k nordiska rasen, d v s en estetisering och en slags ”exotifiering” och kanske t o m en slags ”erotisering” av den (majoritets)svenska kroppstypen verkar ha legat bakom åtminstone flera av dessa utländska adoptionsförfrågningar.
 
Den enda utlandsadoptionen av ett svenskt barn som möjligen har ägt rum handlar om en viss fabrikör Curt Schlobach i Leipzig som 1928 tillskrev ärkebiskopen Nathan Söderblom om att få adoptera ett svenskt barn, och efter att ärkebiskopen valde att överlämna ärendet till dåvarande professorn i rasbiologi Herman Lundborg började denne aktivt söka efter ett adopterbart svenskt barn som skulle vara ”av nordisk ras med kroppsligt och mentalt friska, etiskt högtstående föräldrar som själva är goda representanter för den nordiska rasen”. Jag har dock aldrig lyckats utröna om fabrikör Schlobach och dennes hustru, vilka var ofrivilligt barnlösa, någonsin fick sitt svenska adoptivbarn av s k nordisk ras men Lundborg var en omvittnat energisk person som hade ett mycket stort kontaktnät så det kan mycket väl vara så att han till slut lyckades uppbringa ett svenskt adoptivbarn av s k nordisk ras åt det tyska paret i Leipzig som dock i så fall bör vara avliden vid det här laget.