Om romregistret, det svenska befolkningsregistret och jämlikhetsdatafrågan

Bara för att fortsätta att ”tjafsa” och ”bråka” om statistikfrågan i relation till minoriteterna och jämlikhetsdatadebatten nu när rättegången om Skånepolisens romregister har inletts (OBS: det är väl samtidigt varken särskilt smart eller särskilt strategiskt av mig att börja orda om statistik och minoriteter just nu när rättegången har satt igång), d v s i relation till och i opposition mot den så hegemoniska ultraradikala och hypermilitanta färgblinda svenska antirasismen som redan har avskaffat rasbegreppet och som hatar allt vad siffror om minoriteter och jämlikhetsdata heter:
Detta är fakta i sak: Skånepolisens romregister är inget annat än ett blodsbaserat och biologiskt släktregister som helt och hållet bygger på den svenska folkbokföringen, det svenska befolkningsregistret och det (unika) svenska personnumret som är det äldsta, det mest omfattande och det mest institutionaliserade i världen, d v s det är alla vi som bor i Sverige som (redan) är registrerade tillsammans med invånarna i våra grannländer och i ett mycket litet antal andra ”udda” länder till på jorden, d v s den typ av befolkningsregister som vi har i Sverige delar vi endast med kring ett dussintal suveräna nationalstater på planeten vilket just gör det möjligt att skapa enorma genealogiska släktutredningsregister som exempelvis romregistret.
I alla andra ca 200 länder på jorden (förutom då i Sverige och i dussintalet andra länder) finns inga totalregister över invånarna överhuvudtaget, än mindre unika personnummer, utan där tillfrågas invånarna regelbundet om hur de identifierar sig utifrån självkategoriseringsprincipen, d v s utifrån jämlikhetsdatametoden. Tack vare det befolkningsregister som invånarna i Sverige har varit mer eller mindre registrerade i ända sedan 1600-talet kunde staten tidigare upprätta och föra specifika register inte bara över romer utan även över landets samer, judar och resande och även de finsktalande minoriteterna markerades ned till halv- eller kvartsnivå ända in i efterkrigstiden medan tillhörighet till s k ”lapsk stam” i vissa fall fanns kvar i befolkningsregistret ända fram tills 1968.
Den på alla sätt och vis formidabla och hyperaktiva svenska miniarmén av antirasister och antifascister på både höger- och vänsterkanten som hatar all statistik om minoriteter, som hathatar rasbegreppet och som hathathatar jämlikhetsdata och som samtidigt med all rätta stödjer romerna i romregisterfrågan borde därför i stället börja kritisera och kampanja mot det svenska befolkningsregistret i stället för att fortsätta att masshetsa mot jämlikhetsdatametoden och ljuga om, påstå och basunera ut att det handlar om ren registrering som de ”genomrasistiska” och ”vidriga” amerikanska ”asen” och det likaledes ”genomrasistiska” och ”äckliga” brittiska ”packet” håller på med, och vilket åtskilliga professorer gör liksom åtskilliga ledarredaktioner och åtskilliga journalister och åtskilliga aktivister. Samtidigt är det onekligen så att om det svenska befolkningsregistret helt plötsligt skulle ”delete:as” så skulle det svenska samhället kollapsa fullständigt, vilket naturligtvis inte på något sätt är önskvärt.
Fakta i sak är vidare att åtminstone 63 procent av världens cirka 200 suveräna stater, och sannolikt än fler (uppskattningsvis 80 procent om inte fler), tillämpar med säkerhet jämlikhetsdatametoden på ett eller annat sätt som i praktiken det enda sättet för dessa stater att generera en befolkningsstatistik som per definition är helt anonym och i många fall men inte alltid även frivillig (d v s i en del länder är det enligt lag förbjudet att inte delta i folkräkningarna) och alla dessa länder kan delas upp i två olika kategorier:
1, de länder som frågar om minoritetsbakgrund av politisk-historiska skäl (t ex alla de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen liksom Sydafrika)
2, de länder som frågar om minoritetsbakgrund i explicit antidiskrimineringssyfte (t ex flertalet länder som ingick i Brittiska imperiet liksom t ex Brasilien, Indien och Kina)
Uppdelat på kontinent och region tillämpar vidare med all säkerhet minst 83 procent av alla stater i Nord- och Centralamerika jämlikhetsdatametoden (sannolikt fler än så, kanske 95 procent), 82 procent av alla stater i Sydamerika (sannolikt fler än så, kanske 90 procent), 44 procent av alla stater i Afrika (sannolikt fler än så, kanske 75 procent), 44 procent av alla stater i Europa (sannolikt fler än så, kanske 65 procent), 64 procent av alla stater i Asien (sannolikt fler än så, kanske 85 procent) samt 84 procent av alla stater i Oceanien.
Av de stater som tillämpar jämlikhetsdatametoden i relation till minoriteter använder 56 procent termen etnicitet (t ex Singapore och Guatemala), 23 procent termen nationalitet (t ex Estland och Tadzjikistan), 15 procent kategorin urfolk (t ex Mexico och Kenya) och 15 procent termen ras (t ex USA och Brasilien). En del stater använder även termer som kast och stam och många stater frågar även specifikt om språk och religion. Det finns vidare stora skillnader i hur frågorna ställs, t ex frågar Saint Lucia vad invånarna ”tror att de är”, Paraguay frågar ”anser du dig vara”, Filippinerna ”hur klassificerar du dig” och Storbritannien ”vilken grupp tillhör du”. I många fall anges det i de olika formulären att det är helt frivilligt att svara på frågan om minoritetstillhörighet – att det är anonymt fattar invånarna redan av naturliga skäl i alla de länder på jorden som inte är registrerade med personnummer i ett befolkningsregister.
Det finns vidare i stort sett tre typer av svarsalternativsmodeller:
1, de 37 procent länder som enbart har redan i förväg bestämda boxar, d v s invånarna kan bara välja mellan ett visst antal minoriteter (t ex Brasilien och Rumänien)
2, de 32 procent länder som har redan i förväg bestämda boxar men som samtidigt tillåter öppna svarsalternativ, d v s invånarna kan välja mellan ett visst antal minoriteter men kan också uppge vilka minoriteter de vill (t ex Finland och Mongoliet)
3, de 31 procent länder som enbart har öppna svarsalternativ, d v s invånarna får själva uppge vilka minoriteter de vill (t ex Kina och Senegal)
Tendensen är att i Sydamerika och Afrika är redan i förväg bestämda boxar vanligare medan öppna svarsalternativ dominerar i Asien. Många länder tillåter även att invånarna kryssar och uppger flera olika minoritetsbakgrunder och många länder har idag även specifika boxar för blandade och många länder använder flera olika termer – t ex både termerna ras och etnicitet.
Mot bakgrund av allt ovanstående så är det m a o Sverige och ett dussintal länder till som framstår som fullständigt udda i världen, d v s som helt saknar adekvat statistik om minoriteter och dessutom hårdnackat vägrar att ens försöka tillämpa jämlikhetsdatametoden. Och mot bakgrund av allt ovanstående så framstår det med all önskvärd tydlighet att landets i övrigt generellt högutbildade och välinformerade antirasister och antifascister på både höger- och vänsterkanten både är okunniga och fanatiska i sitt fullständigt blinda och ohämmade hat mot jämlikhetsdatametoden.
Sedan har de svenska antirasisterna och antifascisterna med några av landets ledande antirasistiska och antifascistiska forskare och landets ledande dagstidningar i spetsen naturligtvis all rätt att försöka förmå världens länder att sluta använda jämlikhetsdatametoden och att sluta fråga om ras, etnicitet och urfolksursprung samt att attackera dumskallarna i Kanada, dårarna i Gambia, knasbollarna i Laos, galenpannorna i Guam, knäppisarna i Colombia, stollarna i Bulgarien, kretinerna i Angola, nötterna på Irland och fånarna i Guatemala och anklaga dem för att vara både essentialister och biologister och inte minst så klart rasister.