Om rasprofilering i Storbritannien

I Storbritannien, ett land som många svenskar, och kanske särskilt många svenska antirasister på både höger- och vänsterkanten (liksom med både majoritets- och minoritetsbakgrund), uppfattar som fullständigt genomrasistiskt, esssentialistiskt och biologistiskt då det är det land i Europa som operationaliserar och använder sig av rasbegreppet och jämlikhetsdata i relation till EU:s sju gemensamma diskrimineringsgrunder både allra bäst och allra mest genomgripande liksom även för statistik om språk (inte minst av särskild hänsyn till de olika keltiska minoriteterna) finns mycket bra statistik om rasprofilering att tillgå då polisen är ålagd att fråga samtliga som stoppas, grips och identifieras hur de självkategoriserar sig utifrån exempelvis ras, etnicitet, religon och språk, och vilket i sin tur innebär att forskare, journalister, minoritetsaktivister och antirasister kan räkna på överrepresentationer och överrisker och med stöd i dessa siffror både driva juridiska processer och antirasistiska kampanjer:
 
”Almost all ethnic minorities are at least twelve times more likely to be searched at a port or airport in the United Kingdom. Non-whites are at least 37 times as likely as a white person to be detained at a port or airport. Asians are almost 80 times as likely as a White person to be detained at an airport or port.”
 
 
I Sverige saknas omvänt i den ultraradikala färgblinda antirasismens namn all form av diversifierad statistik rörande vilka minoriteter som oftast stoppas, grips och/eller identifieras vid inre utlänningskontroll, antiterrorismbekämpning o s v.