Sverige är sannolikt det västland där intoleransen mot de som bryter är som störst

Nya nedslående ”katastrofsiffror” om det nya Sverige, om de utomeuropeiska invånarnas situation (och framtid) och om ”sorgebarnet” SFI i dagens DN:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/lattare-fa-arbete-for-den-som-klarat-sfi

”Av dem som inte har fullföljt någon SFI-kurs har 36 procent en månadsinkomst över 13 000 kronor, alternativt studerar på komvux, högskola/universitet eller folkhögskola. Motsvarande andel för dem som har fullföljt hela SFI är 66 procent.”

Ej mer än en tredjedel av de som kom som flyktingar eller som anhöriginvandrare till Sverige 2007, och av vilka uppemot 98-99% härrör från den utomvästerländska världen, har genomgått SFI: Fler än så har naturligtvis påbörjat SFI, men de har inte fullföljt utbildningen och fått godkänt. Samtidigt saknas just nu tusentals SFI-lärare, och SFI-verksamheten har liksom all annan offentlig verksamhet också ”avreglerats” och ”privatiserats”, d v s det är idag en (fragmenterad och nyliberaliserad) bransch ”som alla andra” och en mycket hög andel av landets lärare saknar dessutom formell behörighet (och självklart gör merparten av de obehöriga och underutbildade majoritetssvenska lärarna ett fantastiskt jobb trots att de saknar examen).

Samtidigt påminner DN:s ledarskribent Carl Johan von Seth även om att den svenska arbetsmarknaden och det svenska arbetslivet och högst sannolikt även den svenska vardagen (och de svensktalande överlag) är som minst ”förlåtande” och som minst ”förstående” i hela västvärlden gentemot invånare som inte har majoritetsspråket som förstaspråk (och vilka generellt bryter):

”Men svensk arbetsmarknad särskiljer sig med strängare krav på invandrare. Kunskaper i majoritetsspråket är dubbelt så viktigt i jakten på jobb i Sverige som i Norge. Skillnaden mellan Danmark och Sverige är ännu större, enligt OECD:s siffror. Till och med i Storbritannien, där engelskan inte är ett reservspråk att falla tillbaka på, läggs mindre vikt vid kunskaper i de inföddas tungomål.”

Alla de som har svenska som förstaspråk har m a o ”svårare för” människor som inte talar svenska som förstaspråk än vad exempelvis norrmän, danskar, engelsmän, holländare, fransmän, italienare, tyskar, spanjorer, belgare, österrikare, schweizare, kanadensare, australiensare, portugiser o s v har, d v s ”intoleransen” gentemot människor som bryter på majoritetsspråket är som mest utpräglad och utbredd bland majoritetsinvånarna i Sverige jämfört med andra västländers majoritetsbefolkningar, och vilket sannolikt går tillbaka till 1900-talets extrema homogeniseringspolitik när svenskheten av idag skapades (uppifrån dessutom, d v s det handlade om en ytterst ”utstuderad” och genomcentraliserad s k top-down-process) och när svenska språket i dess rikssvenska version ”påtvingades” både alla de som hade svenska som förstaspråk och de nationella minoriteterna, vars olika språks existens först började erkännas framemot 1900-talets slut.

Tidigare enkätundersökningar har också genom åren indikerat att majoritetssvenskarna som har svenska som förstaspråk (och vilka dessutom själva nästan alltid är enspråkiga) uppvisar en mycket hög ”intolerans” gentemot invånare som inte har svenska som förstaspråk och som kan ha svårigheter att ibland uttrycka sig på svenska i tal eller i skrift jämfört med andra västerlänningar utöver att många majoritetssvenskar dessutom också har ”svårt för” minoritetsinvånare som inte är lutheraner, som ser annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligt, som bär icke-judeokristna och icke-nordgermanska namn, som klär sig annorlunda, som äter annorlunda mat, som uppvisar ett annorlunda icke-verbalt kroppsspråk och som har andra familjevärderingar o s v o s v.