Om rasstereotypa ljudslingor och det västerländska tonsättandet av olika raser

Om den pentatoniska ljudslinga och niotonmelodi som i stort sett alltid föregår och ackompanjerar en asiatisk karaktärs inträde på scenen och i handlingen vare sig det handlar om en icke-asiat i full yellowface-mundering eller om en ”autentisk” fysisk-kroppslig asiat, och som har resulterat i att många västerlänningar numera själva hör detta ljud ”inom sig” i huvudet när de ser en asiatisk person passera förbi:

http://www.npr.org/sections/codeswitch/2014/08/28/338622840/how-the-kung-fu-fighting-melody-came-to-represent-asia

Ljudslingan, som nog bara har sin ”konkurrent” i det likaledes karaktäristiska ”asiatiska” gong gong-ljudet, och som i många fall också kombineras med detta gong gong-ljud, förekommer i mängder av spelfilmer, både av det populärkulturella och ”proletära” slaget och i s k smalare filmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer, liksom i mängder av tv-serier och reklamfilmer, i mängder av pop- och rocksånger och i mängder av klassiska musikverk och operor liksom om och om igen i tv-program, scenshower o s v o s v liksom numera även i dataspelmusiken.

Jag har själv då och då bemötts av denna ljudslinga när jag har passerat förbi icke-asiater som kan inleda (eller avsluta) med att göra ett gong gong-liknande ljud och därefter ljuda ”dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä” och ibland samtidigt le överdrivet lismande, kisa med ögonen och buga underdånigt. Det krävs f ö rejält mycket simultanförmåga att göra allt detta på en gång, dessutom ofta också inom endast 4-5 sekunders tid, vilket tyder på att detta vardagliga rasperformativa beteende är inlärt och ”sitter i den icke-asiatiska kroppen” efter en närmast livslång och obruten (och nog också oftast både oreflekterad och ohämmad) masskonsumtion av västerländsk populärkultur.

Förutom att världens olika raskategorier och minoriteter har tilldelats specifika visuella och kroppsliga särdrag (av västvärlden) så har de också som bekant ”tonsatts” (av västvärlden) – alla vi västerlänningar hör inom oss närmast per automatik vilka ”rasmelodier” och rasifiera(n)de ljudslingor som gäller när exempelvis afrikaner och de båda Amerikas urfolk introduceras (”primitiva” trumljud, oftast av det dansanta slaget, och ibland ackompanjerad av för oss ”totalt oförståelig” och närmast guttural sång) liksom när turkar, araber, perser och indier presenteras (pentatoniska och ”sagolikt mystiska” sazljud, oudljud, sitarljud o s v, ofta ackompanjerad av böneutropsljud).