Om svensk medias förkärlek för uppförstorade bilder på icke-vita svenskar

Svenska medier fortsätter att uppförstora, blåsa upp och ”överdriva” icke-vita svenskars ansikten och kroppar i bildsättningen – ett bildretoriskt grepp och en visuell trop som har pågått i åtminstone 10-15 år vid det här laget och som måhända är omedveten och ”oplanerad” men som på alla sätt och vis är specifikt nutidssvensk och med all säkerhet handlar om och går tillbaka till den närmast hysteriska svenska ”vi-har-dåligt-samvete-för-att-vi-har så-få-icke-vita-i-våra-medier”-mångfaldsantirasismen:

http://fastighetstidningen.se/gar-over-gransen

I praktiken samtliga icke-vita ”kändisar” har vid det här laget varit med om detta nu – författarna, musikerna, konstnärerna, artisterna, komikerna, idrottarna, journalisterna, forskarna, aktivisterna, ja t o m tjänstemän och politiker och t o m ministrar:

Det handlar om enorma, uppblåsta bildporträtt som pryder hela framsidor, hemsidor, helsidor, löpsedlar och t o m hela uppslag. Jag har i min vid det här laget smått gigantiska samling av svensk samtida visuell kultur som tematiserar ras och minoriteter (möjligen den mest omfattande i landet, och som tyvärr därmed också alltmer blir smått oöverskådlig då antalet specimen vid det här laget uppgår till tusentals enskilda bildobjekt) mängder av sådana exempel, och jag menar så klart inte att det måste vara fel i sig, ej heller att det måste vara ett problem för de enskilda individer som ”råkar ut” för detta (inklusive mig själv, som också har ”drabbats” av denna typ av bildsättning ett flertal gånger).

Jag tror inte heller att det nödvändigtvis måste handla om en klassisk kolonial exotisering eller kanske t o m om en dito sexualisering utan snarare tror jag just att denna typ av bildsättning ska tolkas som ännu ett utslag av den absolut (världs)unika, (världs)historiskt specifika, (ultra)radikala och (hyper)militanta svenska antirasismen som genom denna typ av visuella kommunikation formligen skriker ut det som inte kan och får sägas i ord (p g a den rådande färgblindheten): ”NI FÅR OCKSÅ VARA MED FASTÄN NI SER ANNORLUNDA UT!” och ”VI ÄLSKAR ER ÄVEN OM NI SER ANNORLUNDA UT!”.