Den amerikanska och västerländska extraterritorialrättskolonialismen i Östasien lade grunden får vår tids världsordning

Har precis läst Teemu Ruskolas ej särskilt väl uppmärksammade men ytterst välskrivna och noggrant genomarbetade bok och studie Legal Orientalism som handlar om hur det samlade s k världssamfundet, d v s västvärlden, utvecklade och ”uppfann” den s k internationella (läs: västerländska) juridikens extraterritorialrätt i Östasien under högimperialismen och kolonialtiden mellan ca 1850-1950 och därmed, naturligtvis utan att veta det själv då ”när det begav sig”, lade grunden för vår tids (västerländska) nyliberala ekonomiska stålbadsinterventioner à la Washington Consensus (läs: avregleringar, privatiseringar och hårdbantningar av staten och det offentliga i fr a s k Tredje världen-länder) och vår tids närmast rhizomatiska och på alla sätt och vis extraterritoriala science fiction-liknande västerländska krigföring (läs: drönare, lönnmord, kirurgiska bombningar, agentkrig, elittask force-uppdrag o s v):

http://www.hup.harvard.edu/catalog.php?isbn=9780674073067

Ruskolas tes är att extraterritorialrätten skapade kolonialimperier utan kolonier (i regelrätt mening) i just Östasien och att den idag skapar och upprätthåller en västerländsk de facto-jurisdiktion över i praktiken hela mänskligheten och hela planeten som mer eller mindre suspenderar (de postkoloniala) nationalstaternas suveränitet.

Extraterritorialrätten i dess moderna form, som inte ska förväxlas med diplomatisk immunitet, uppstod under Osmanska imperiets nedgångsperiod när västvärlden successivt gjorde anspråk på jurisdiktionen över Mellanösterns på den tiden mycket stora kristna befolkning. Det var dock i samband med västerlänningarnas våldsamma möte med ”orientalernas orientaler” och ”Orientens orientaler” och den ”laglöshet”, ”dekadens”, ”despotism”, ”klanvälde” och ”superpatriarkat” som sades råda bland dessa, d v s med östasiaterna, som extraterritorialrätten kom att utvecklas till att bli den metod som gjorde det överflödigt för västmakterna att rent ”intraterritorialt” rakt av överta de enorma landmassor som utgör Östasien samtidigt som extraterritorialrätten legitimerades med orientalistikens ”vetenskapliga” forskning som sade att Östasien saknade en rättstatstradition och därför behövde de västerlänningar som besökte och bosatte sig där ett särskilt juridiskt skydd som de just fick via extraterritorialrätten:

Det räckte med att totalt över 20 olika västländer inklusive Det förenade konungariket Sverige-Norge slöt ett mycket stort antal olika s k ojämlika extraterritorialrättsfördrag med länder som Kina, Japan, Thailand och Korea mellan 1844-1942 och även övertog ansvaret för alltifrån järnvägs- och kollektivtrafik, vägbyggen och tull-, post- och telegrafväsende och det militära och polisiära ”skyddet” av hamn- och storstäderna liksom av specifika strategiska dalar, landtungor och floddeltan för att västvärlden skulle komma att behärska regionen till fullo och fr a handeln och ekonomin och indirekt också politiken. Ruskolas poäng är helt enkelt att just i Östasien ”lärde sig” västmakterna att det fanns både ”billigare” och mer ”effektiva” sätt att överta och styra över främmande länder och folk än att helt sonika lägga dem under sig såsom västvärlden hade gjort i Nord- och Sydamerika, Afrika, övriga Asien och Oceanien.

Extraterritorialrätten innebar även att de olika västländerna ”tvingades” skapa rätt så bisarra domstolar och domsagor i Östasien vilka ofta men inte alltid hade säte i Shanghai och vilka ofta men inte alltid dessutom ”konkurrerade” med varandra: I Kinas stora kuststäder kunde ibland 7-10 olika västländers jurisdiktion gälla i en enda stad beroende på stadsdel och ned till kvarters- och gatunivå. Ruskola har bl a och fr a gått igenom USAs Court for China- och District of China-arkiv som innehåller tusentals akter och som verkade och varade ända in till Andra världskrigets första år, och naturligtvis och inte oväntat framkommer det att det var relativt vanligt att ”halvskumma” och rentav kriminella amerikaner, vita som svarta, ingick bland de tiotusentals amerikaner som emigrerade till Östasien under denna tidsperiod och bosatte sig i Kinas och Östasiens storstäder där de åtnjöt långtgående privilegier som kan liknas vid diplomatisk immunitet tack vare de ojämlika fördragen och extraterritorialrätten och med all sannolikhet betedde sig rätt så rejält illa gentemot ”infödingarna” och lokalbefolkningen: Helt enkelt var en del av dem rakt av gangsters, och vilket föranledde US Court for China att t o m i enstaka fall utfärda dödsdomar.

Ruskolas bok och studie har i alla fall för mig varit något av en ögonöppnare då den svarar på frågan varför västmakterna inte annekterade och koloniserade Östasien på det ”traditionella” folkmordsliknande västerländska sättet liksom vilken reell makt forskning och vetenskap både kan tilldelas och skapa – det var ju just västvärldens samlade forskning om ”Fjärran Östern” som legitimerade uppkomsten och instiftandet av extraterritorialrätten. Ruskola lyfter även fram hur framväxten av extraterritorialrätten i Kina och Östasien simultant ägde rum när den mycket brutala amerikanska och västerländska raspolitiken gentemot östasiater som var permanent bosatta i Väst nådde sin kulmen och han för ett rätt så avancerat teoretiskt resonemang kring den juridiska makten över östasiatiska kroppar både här (i Väst) och där (i Östasien) som har bäring på dagens situation för östasiater i Väst. Slutligen jämför även Ruskola på ett förtjänstfullt sätt hur USAs urbefolkning, slavättlingar och även homosexuella behandlades och betraktades rent juridiskt i relation till östasiaterna.

För att sammanfatta och förenkla vad Ruskola vill säga: Utan den västerländska extraterritorialrättserfarenheten i Östasien mellan 1844-1942 hade inte avkoloniseringen ägt rum på samma sätt som den gjorde och fr a hade inte världen av idag sett ut som den gör just nu: Extraterritorialrättserfarenheten i Östasien lärde västerlänningarna och fr a USA att det utan problem gick att kontrollera och styra över världen utanför västvärlden utan dyra och påkostade invasioner och imperier och fr a gick det att intervenera i och ta över den lokala ekonomin och även påverka och styra över den lokala poltiken utan att behöva kolonisera länderna och folken i fråga (vilket ju de europeiska kolonialmakterna prompt envisades med att göra och vilket ju ledde till desammas undergång under Kalla kriget och efterkrigstiden).