Utlandsadopterade vittnar om den transrasiala erfarenheten – att bo i en icke-vit kropp men identifiera sig som vit

Det har nog trots allt hänt något på sistone vad gäller de svenska mediernas och de svenska journalisternas behandling av och rapportering om adoptionsfrågan och om de adopterades situation: Aftonbladet Söndag intervjuar idag flera vuxna utlandsadopterade och låter båda sidorna i den extremt polariserade debatten (och även forskningen) om adoption och om adopterade komma till tals och där något förenklat den ena sidan är för eller t o m hyllar adoption medan den andra sidan är kritisk till eller t o m mot verksamheten och där den ena sidan säger att de inte tänker på sina biologiska föräldrar och är ointresserade av ursprungslandet medan den andra sidan säger det motsatta, d v s att de är intresserade av de biologiska föräldrarna och av ursprungslandet och kanske t o m vill söka efter dem samt besöka landet i fråga, och slutligen där den ena sidan säger att de aldrig har råkat illa ut för att de ser annorlunda ut medan den andra sidan säger att det är jobbigt att alltid se annorlunda ut.

Oavsett inställning så är ändå den transrasiala erfarenheten, positionen och identifikationen inte oväntat ständigt närvarande i intervjuerna, d v s att helt och hållet identifiera sig som och även rent fysiskt-kroppsligt tänka på sig själv som en vit svensk och skandinav och som en vit europé och västerlänning men att samtidigt befinna sig i och bebo en icke-vit kropp:

”Om jag inte står framför en spegel så tänker jag inte på att jag skulle ha mörkare hud än andra. För min egen del skulle jag lika gärna kunna vara ljus och blond.”

”Nån gång i mellanstadiet frågade en klasskompis hur det känns att vara brun. Då började jag tänka på att jag ser annorlunda ut. Det där kan vara svårt för andra som inte är adopterade att förstå. Hur det är att känna sig helt svensk, men se ut som något annat. Om jag träffar en ny person kan jag ofta se på den om den är adopterad. Man är liksom svensk i sitt sätt, men inte i hur man ser ut. Man sticker ut på ett sätt som inte riktigt går att förklara. Till exempel när jag varit ute och rest med någon blond kompis, då har det alltid varit jag som blivit stoppad och kollad på Arlanda när vi kommit hem. Det är en konstig känsla… Jag är en sak på insidan och en annan på utsidan.”