Om Lars Gustafssons hat mot postkolonial teori

Rekommenderar gärna på förekommen anledning Perry Johansson​s bok ”Sinofilerna. Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal” som nyligen framlidne Lars Gustafsson sågade längs med fotknölarna på ett synnerligen föraktfullt, överlägset och arrogant sätt som varande ”enfaldig”, ”kuriös”, ”obehaglig” och ”ytlig” i sitt försvar för sin gamle kamrat Jan Myrdal, den svenska 68-vänsterns inofficiella chefsideolog, och utifrån sitt förakt för postkolonial teori och något som närmast kan liknas vid ett hat gentemot Edward Said.

Gustafsson skrev bl a att Perry inte ”är rätt person att sätta betyg på någon av oss”, d v s på Gustafssons egen Tredje världen-orienterade vänstergeneration, samt att han ”förringar dem som vet mer än han själv”, d v s Gustafsson själv och de andra svenska ”Kinaexperterna”, och att han ”anstränger sig att ta heder och ära” av dessa vilka antagligen betraktar sig själva som radikala antirasister.

Perrys postkoloniala och psykoanalytiska studie av de svenska ”Kinaexperterna” anmäldes bl a av Ingvar Oja i Expressen som passade på att påminna om att Gustafsson i sin bok ”Kinesisk höst” från 1978 bl a skrev att ”djupt inne i Kina kan man känna en djup seren trygghet” samt att maoismen i Kina ”skapar lycka”.

http://www.expressen.se/kultur/bocker/perry-johansson-sinofilerna-kinakunskap