Tate Britains utställning om Brittiska imperiets konst påminner om förekomsten av transrasiala praktiker och adoptioner innan rastänkandet 

Det pågår just nu en utställning på Tate Britain i London som ju passande nog är uppkallat efter Henry Tate som blev stormrik på sockerplantagen i Brittiska Karibien och som dessutom är beläget vid Milbank varifrån både engelska straffångar och irländska rebeller skeppades ut för att (tvångs)befolka Australien, och bland flera tavlor och teckningar som tematiserar transrasialitet och vilka i merparten av fallen kan dateras till tiden innan det s k vetenskapliga rastänkandet hade etablerat sig och satt sig på allvar i västvärlden efter Napoleonkrigen, den begynnande nationalismen och romantiken fr o m ca 1830-talet och framåt då det fortfarande ansågs socialt accepterat och fr a inte juridiskt straffbart att vita britter och andra vita västerlänningar klädde sig i de s k inföddas kläder, åt de s k inföddas mat, bodde och levde som de s k infödda och i flera fall även ingick i äktenskap och konkubinat med s k infödda kvinnor som de dessutom levde helt öppet med och fick s k blandbarn med (och t o m i många fall lät sig porträtteras tillsammans med på oljemålningar) så hittas även en målning som troligen föreställer och dokumenterar en av den moderna historiens första transrasiala adoptivfamiljer:

 

Tavlan är målad av Johan Zoffany och bär titeln ”Colonel Blair with his family and an Indian girl”, och då det verkligen handlar om en flicka och inte om en vuxen kvinna som i så fall hade kunnat vara en s k amma, barnflicka, tjänarinna eller hushållerska så tyder mycket på att familjen Blair i nuvarande Kanpur i Indien faktiskt hade genomfört åtminstone en slags informell adoption över de s k rasgränserna (d v s helt enkelt en transrasial adoption) och att den indiska flickan ingick ”naturligt” i familjen och därför fick vara med när familjeporträttet målades och familjen förevigades inför eftervärlden.

 

 

12910994_10153569888210847_1678819440_n.jpg

Efter att det s k vetenskapliga rastänkandet slog igenom med full kraft och bl a och fr a resulterade i att rastänkandet juridifierades, d v s ett otal raslagar infördes och instiftades mellan ca 1840-1940 i både Brittiska imperiet och i de andra europeiska kolonialimperierna liksom i de vita bosättarstaterna för att reglera alla typer av (intim)relationer mellan vita européer och vita västerlänningar och de icke-vita s k infödda i kolonierna, och inte minst för att förhindra s k rasblandning liksom även s k ”vit slavhandel” och att s k blandbarn kom till världen samt att vita bosättare s k ”förvildades” (”go native”) så upphörde både de transrasiala praktikerna och de transrasiala adoptionerna som också antyds ha förekommit i Australien på den affisch i seriestripform som guvernör Davey lät sätta spika upp på träd runtom i Tasmanien på 1820-talet för att försöka förmå den infödda aboriginska befolkningen och de brittiska bosättarna att sluta döda varandra och där en visserligen möjligen utopisk men trots allt helt och hållet symmetrisk och reciprok transrasial adoptionssituation porträtteras som ”naturlig” och önskvärd.
Namnlöst.jpg
Att dessa raslagar tillkom berodde inte minst på den formliga europeiska massinvandring som skedde till kolonierna och bosättarstaterna över haven mellan ca 1820-1940 och som gjorde att andelen vita kvinnor som bodde och levde permanent utanför Europa för första gången blev åtminstone någorlunda i paritet med andelen vita män som bodde och levde permanent utanför Europa samt att andelen vita som föddes och växte upp utanför Europa och fr a aldrig någonsin återvände till Europa för första gången kom att överstiga andelen vita ”expats” och ”förstageneration:are” vilka tidigare ofta reste fram och tillbaka mellan Europa och kolonierna.

 

Från och med förra sekelskiftet och under mellankrigstiden gjorde transrasiala praktiker av olika slag återigen sig märkbara – dock i huvudsak inom ett mycket begränsat konstnärligt avantgarde i Europa som ägnade sig åt s k orientalism, sk tropikalism och s k primitivism som livsstil och i form av enstaka missionärer i både Kina, Sydostasien och Östafrika, enstaka nybyggare och bosättare i både Nordafrika och Australien och enstaka forskare och s k upptäcktsresande i både södra Afrika och Arktis vilka informellt adopterade s k infödda barn och i några fall t o m tog med sig dessa till Europa.

 

Det var först med 1968-revolutionen när transrasialitet kom att omkodas till (vit) antirasism som de transrasiala praktikerna och de transrasiala adoptionerna återkom på allvar och med full kraft som en ”naturlig” del i den västerländska kulturen – d v s att överskrida de s k rasgränserna i olika former: Idag är det ingen vit västerlänning som straffas om hen praktiserar icke-kristna religioner, klär sig i icke-västerländska kläder, äter icke-västerländsk mat, har en icke-västerländsk partner eller adopterar ett icke-västerländskt barn.