Om Kerstin Thorvalls och det svenska 68-upprorets transrasiala intimrelationer

Lidija Praizovic säger som det är: Vita heterokvinnor inom 70-talsvänstern använde icke-vita män (i form av blandrelationer) för att befria sig från vita män liksom även av icke-vita barn (i form av utlandsadoptioner):

http://www.aftonbladet.se/kultur/article22491627.ab

Naturligtvis tjänade männen också på detta på olika sätt men att blandrelationerna (och utlandsadoptionerna) exploderade i antal efter 68-upproret och i samband med framväxten av andra vågens feminism och av dagens Tredje världen-antirasism är ett faktum och inte en slump.

Blandrelationerna i sig blev till slut bredvid utlandsadoptionerna ett svenskt antirasistiskt signum och svenskarna uppvisar idag världsrekord i dessa båda transrasiala intimrelationspraktiker. Innan 68-upproret hade det t o m varit förbjudet i Sverige att gifta sig över de religiösa gränserna medan blandrelationer över det som då sågs som rasgränser (t ex med samer, romer och finsktalande) hade motarbetats och stigmatiserats.

I mångt och mycket går det att tolka detta att lägga ”68-krutet” på transrasiala intimrelationer som något av den lutheranska versionen av 68-upproret: I stället för att satsa på bomber, barrikader o s v som ju handlar om att externalisera ett uppror så handlar den extrema formen av lutheransk kristendom som har präglat svenskarna i århundraden om att interiorisera och internalisera ( typ hjärntvätt plus militärisk självdisciplin i ”skön” förening, att inte skilja på tro och tanke och handling och praktik o s v) och just om intimsfären, om livsstilen, om det lilla livet, om familjen, om sexualiteten och om reproduktionen o s v – därför kom just det svenska 68-upproret att satsa så mycket på transrasiala intimrelationer.

De amerikanska vänsteraktivisterna kunde droga, flumma, springa runt nakna och dansa vilt till rockmusik på campusområdena men få av dem gick så långt som att ingå i intimrelationer över rasgränserna (Obamas och Jobs mammor är trots allt undantagen), de brittiska vänsterungdomarna ägnade sig åt sin popmusik och åt sina subkulturer men var närmast ointresserade av att bryta ”rasbarriären” i intimsfären (John Lennon är ju ett av få undantag), de franska 68:orna kunde skapa kaos i Paris, bygga barrikader och boxas och brottas med polisen men trots att de hade en riklig ”tillgång” till att kunna adoptera från sina gamla kolonier så gjorde få det (endast Sartre och någon enstaka feministkändis i Frankrike adopterade till slut transrasialt), de italienska och tyska 70-talsaktivisterna kunde spränga, genomföra attentat och t o m döda ”borgare” men ej heller de ingick i intimrelationer över rasgränserna (jag kommer inte ens på några undantag här vad gäller den italienska och den tyska vänstern) och även om danskarna och holländarna lade sitt ”68-krut” på ohämmat antiborgerligt no limits-sex så valde de trots allt att i huvudsak reproducera sig med varandra.

Idag är det dock i stället icke-vita, kvinnor som män och heteros som homos, som medvetet eller omedvetet väljer och ”använder” sig av vita partners och intimrelationer med vita för att ”befria” sig från fattigdom och förorter och i vissa fall även från sexism och homofobi (i de fall det handlar om icke-heterosexuella icke-vita) och i många fall även för att göra ”karriär” och få ett s k bra liv.

Och slutligen, inte minst och allra sist: Naturligtvis finns det ingenting i sig som är dåligt eller negativt med transrasiala intimrelationer av alla de slag vare sig människor väljer dessa för att göra uppror eller för att få ett bra liv – ej heller för den delen vad gäller monorasiala intimrelationer av alla de slag. De allra flesta väljer de sistnämnda oavsett land, kultur, religion, population o s v i alla tider och på alla platser medan de transrasiala intimrelationerna just är så kopplade till ett visst samtidshistoriskt skede i västvärlden, d v s just till den s k 68-revolutionen.