Om de svenska områdesforskarna och extremhögern

Vad är det egentligen med landets områdesforskare och extremhögern mot bakgrund av Östeuropaforskaren Stefan Hedlunds artikel i dagens SvD?
 
 
Varför dras så många (majoritets)svenska forskare som studerar olika kontinenter, regioner, länder, kulturer, civilisationer, religioner och folkslag inklusive urfolk till det politiska kraftfält som i alla fall jag i brist på annat och måhända något slarvigt kallar extremhögern?
 
Redan under mellankrigstiden och krigsåren var landets områdesforskare starkt överrepresenterade inom extremhögern: Hugo Odeberg och Efraim Briem som forskade om judar, Allan Etzler och Carl-Herman Tillhagen som forskade om resande och romer, Björn Collinder och Nils Erik Hansegård som forskade om finländare och samer samt Gerhard Lindblom som forskade om Östafrika, Einar Malm som forskade om Nordamerikas urfolk, Gunnar Jarring och HS Nyberg som forskade om Turkiet, Iran och Mellanöstern, Eric Gren och Stig Wikander som forskade om Indien, Sven Hedin som forskade om Centralasien och Kina och Rütger Essén som forskade om Japan och Kina m fl m fl.
 
Idag verkar samma mönster upprepa sig; framlidne koreaforskaren Åke J Ek var nazist, islamologen Jan Hjärpe har skrivit i högerextrem press, afrikaforskarna Kajsa Ekholm-Friedman och Ingrid Björkman var förgrundsgestalter för ”högskole-extremhögern” redan på 1990-talet, kinaforskaren Lars Berglund var medlem i Ny demokrati och är sannolikt SD:are idag m fl m fl och Peter Sköld som forskar på samer och som tidigare var chef för Centrum för samisk forskning figurerar liksom Östeuropaforskaren Stefan Hedlund, chef för Centrum för rysslandsstudier, i olika högerextrema sammanhang.
 
Att de svenska språkvetare som ägnar sig åt s k västeuropeiska språk och kulturer också har varit och fortfarande är kraftigt överrepresenterade inom extremhögern är en sak, d v s inom ämnen som nordiska språk och svenska, engelska, tyska, franska, grekiska, latin samt indoeuropeistik och jämförande språkvetenskap, men att områdesforskarna också är det har alltid förbryllat mig.
 
Beror denna utpräglade överrepresentation på att forskarna i fråga ursprungligen dras till sina studieobjekt utifrån ideologiska skäl eller att forskarna i fråga helt enkelt utvecklar en aversion och t o m en vrede och ett hat mot sina studieobjekt under själva forskarkarriären?