Adoptionscentrum annonserar efter prospektiva adoptivföräldrar till ”Koreabarn”

Adoptionscentrum annonserar nu explicit efter potentiella adoptivföräldrar till s k ”Koreabarn” och lockar med Sydkoreas komparativa fördelar gentemot de ”konkurrerande” ursprungsländerna: Det koreanska adoptionssystemet anses nu vara ”back to business” efter några års ”störningar”, ansökningarna är få just nu, d v s konkurrensen med andra prospektiva adoptanter är försumbar, och framför allt går det undan att få ett s k ”Koreabarn” jämfört med exempelvis de ”krångliga” länderna i subsahariska Afrika och i Latinamerika.

De tidigare ”långa handläggningstiderna” som Adoptionscentrum refererar till i sin annons och som under en period faktiskt stoppade upp den annars så rikliga och kontinuerliga tillförseln av s k ”Koreabarn” till västvärlden inklusive till Sverige som har pågått ända sedan 1950-talet berodde f ö på att Sydkorea för första gången någonsin åtminstone försökte att förändra synen på ensamstående mödrar och försökte att göra åtminstone något för att stärka rättigheterna för utsatta kvinnor och deras barn inom landet.

I själva verket handlar Adoptionscentrums annons om inget annat att de s k ”Koreabarnen” inbringar så mycket pengar till den krisdrabbade organisationen som går på knäna ekonomiskt sedan flera år tillbaka och som en gång kunde ståta med att vara västvärldens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt med närmare 30 000 genomförda adoptioner på sin ”CV”: Det handlar om uppemot 350 000 kr per ”Koreabarn” vilket är 100 000-200 000 kr mer än vad barn från exempelvis Filippinerna, Indien, Thailand och Panama kostar för att inte tala om de romska barnen från Bulgarien, Serbien och Kosovo.

De senaste åren har flera adoptionsbyråer och adoptionsorganisationer gått i konkurs både i Sverige och i västvärlden i övrigt, adoptionsindustrin har fått se sig omsprungen av andra reproduktionstekniker och inte minst i Sverige: All statistik tyder nämligen på att majoritetssvenskarna inte bara är det ”folkslag” på jorden som har adopterat ojämförligt flest utlandsfödda barn per capita utan också att majoritetssvenskarna är det ”folkslag” i världen som sedan 1990-talet reproducerar sig allra mest via befruktning utanför kroppen, d v s med hjälp av ett flertal olika reproduktionstekniker. Andelen par och singlar som har svårt att få barn ”biologiskt” har med andra ord inte minskat i Sverige utan tvärtom har andelen sannolikt ökat på senare år mot bakgrund av att majoritetssvenskarna bl a skaffar barn mycket sent i livet: Tidigare var adoption det enda alternativet för dessa par och singlar men tack vare den medicinska forskningens framsteg vad gäller att ta fram ständigt nya reproduktionstekniker finns idag många andra sätt att få barn på.

Det heter ofta att adoptionsindustrin helt och hållet arbetar för barnens bästa och ibland t o m även för ursprungsländernas skull, att adoptionsindustrin INTE aktivt söker adoptivföräldrar, d v s det heter att adoptionsindustrin INTE skapar någon efterfrågan utan att utbudet helt enkelt ”bara finns där” i ursprungsländerna på grund av att länderna och samhällena i Afrika, Asien och Latinamerika är patriarkala, sexistiska, klanbaserade, blodsfixerade, heteronormativa, homofoba och rasistiska och att det är därför de inte kan ta hand om sina egna barn och kanske inte ens förtjänar att få göra det p g a att de är så ”primitiva” och ”barbariska”.

Räcker det inte med närmare 200 000 adoptioner från Sydkorea till västvärlden och räcker det inte med närmare 10 000 s k ”Koreabarn” i Sverige? Det är år 2016 nu, och att annonsera efter nya prospektiva adoptanter till barn från Sydkorea, ett land som visserligen tillhörde Tredje världens absoluta bottenliga vad gäller fattigdom och ”underutveckling” ända in på 1970-talet när Nordkorea var rikare än sin södra granne men som idag faktiskt utgör en av världens största ekonomier, är inget annat än en ren jakt på pengar och inkomster för att Adoptionscentrum överhuvudtaget ska kunna överleva inför framtiden.

AC-annons mars 2016.jpg