Det är långt kvar innan det går att tala om att västvärlden översvämmas av människor från de gamla kolonierna

I denna flyktingkrisens, massmigrationens och hypermångfaldens tidevarv som vissa liknar vid den nya folkvandringstiden (och därmed också vid den nya medeltiden) och när talet om att västvärlden just nu utsätts för en ”omvänd kolonisering” och fullkomligt översvämmas av ”Tredje världen-människor” skadar det inte att påminna om att än så länge har den visserligen omfattande invandringen från Europas gamla kolonier till Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland som inleddes på allvar efter Andra världskriget (om en inte räknar alla de miljontals tvångsmigranter i form av afrikanska slavar och asiatiska kulier som transporterades till de båda Amerika ca 1500-1939 liksom alla de miljoner tvångsinkallade ”infödda” soldater från kolonierna som tjänstgjorde och stred i Europa i de båda världskrigen) ännu inte överträffat den utvandring av européer till världen utanför Europa som inleddes redan på 1400-talet (om en inte räknar de feodala furstendömen som existerade i Västasien fram tills 1291 som ett resultat av korstågen) och som bara mellan 1815-1939 innefattade långt över 60 miljoner emigranter som lämnade den europeiska kontinenten med avsikt att slå sig ned permanent i bosättarstater och bosättarkolonier som USA, Kanada, Brasilien, Argentina, Uruguay, Chile, Australien, Nya Zeeland och Sibirien samt i kolonierna i södra Afrika, Nordafrika, Centralafrika och Östafrika och i Sydasien, Sydostasien och Östasien och till viss del även i Västafrika, Västasien, Karibien, Centralamerika och Oceanien.

Även innan 1815 hade miljoner engelsmän, fransmän, spanjorer, portugiser, holländare, danskar och även svenskar utvandrat till sina respektive kolonier över haven och även efter 1945 fortsatte européerna att utvandra till sina kolonier i 100 000-tal ända fram tills och i flera fall även efter att de olika kolonierna blev självständiga stater.

Sedan ska det inte stickas under stol med att mellan 1947-99 tvingades sedan miljoner européer och europeiska bosättarättlingar ”återvandra” ”tillbaka” till Europa: 100 000-tals britter från det sönderfallande imperiets alla hörn liksom 100 000-tals holländare från Indonesien och 100 000-tals fransmän och portugiser från alla sina afrikanska och asiatiska kolonier och tiotusentals belgare från Centralafrika medan Karibien närmast tömdes på vita invånare. 100 000-tals britter, holländare och fransmän lämnade Sydasien, Sydostasien och Kina redan under det sena 1940-talet och på 1950-talet och uppemot 50 000 brittiska bosättare och 800 000 franska bosättare tvingades t ex lämna Östafrika och Nordafrika på 1960-talet liksom 100 000-tals portugisiska bosättare som tvingades lämna de afrikanska kolonierna på 1970-talet och så sent som 1997-99 ”återvände” tusentals britter och portugiser från kolonierna Hong Kong och Macau i Kina, i många fall efter att ha bott där permanent i generationer.

Dessa ”återvändande” européer och bosättarättlingar och deras efterkommande har kommit att utgöra en försvarlig del av hela totalbefolkningen i många länder i Västeuropa och de och deras efterkommande har kommit att utgöra den ursprungliga basen till och kärnväljarna i den västeuropeiska extremhöger som växte fram i kölvattnet efter avkolonialiseringen på 1960-, 70- och 80-talen. Att den västeuropeiska extremhögern räknar sitt ursprung i de europeiska kolonialimperiernas våldsamma och blodiga undergång snarare än i mellankrigstiden gör f ö att svenska SD framstår som än mer apart och än mer i relation till de högerpopulistiska partierna i övriga Norden vilka ju räknar sitt ursprung i 1970-talets anti-68-rörelse och dess ”uppror” mot de socialdemokratiska ”förmyndarstaterna”.

Idag har i varje fall närmare en halv miljard människor som bor och lever permanent utanför Europa europeiskt påbrå av något slag inklusive hundratals miljoner i både Nord- och Sydamerika och miljontals i Afrika liksom i Asien inräknat Sibirien och i Oceanien inräknat Australien och Nya Zeeland.

Till detta tillkommer miljoner expat-européer och expat-västerlänningar som utgörs av en flytande befolkning och kännetecknas av en hög global mobilitet och som innefattar alltifrån 100 000-tals amerikanska, ryska, brittiska och franska soldater som är stationerade i den icke-västerländska världen, 10 000-tals affärsmän, företagare och entreprenörer liksom 10 000-tals forskare, studenter, intellektuella, kulturutövare o s v vilka av olika anledningar har valt att bo i ett Tredje världen-land liksom 100 000-tals europeiska och västerländska pensionärer och därtill allsköns udda original och ”dropouts” liksom vänstermänniskor, NGO-aktivister, hippies, tågluffare, knarkare, alkoholister, torskar, pedofiler, äventyrare, jägare o s v o s v vilka bor och lever permanent i bl a Centralamerika och Karibien, södra Afrika, Sydasien, Östasien och Sydostasien.

Antalet invånare som härstammar från den icke-europeiska världen och vilka bor och lever permanent i västvärlden idag borträknat urfolken liksom även judarna och romerna i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland samt de afrikanska slavättlingarna och de asiatiska kulierättlingarna är visserligen en växande andel av västvärldens totalbefolkning såsom latinamerikanerna i USA (ca 55 miljoner), och afrikanerna (ca 7 miljoner), latinamerikanerna, asiaterna och muslimerna (ca 15 miljoner) i Europa men än så länge är det helt enkelt mycket långt kvar innan det går att tala om att västvärlden och Europa utsätts för en ”omvänd kolonisering” och översvämmas av människor från de gamla kolonierna.