70-talsvänstern är i mångt och mycket barn till 30-talsextremhögern

Inser mer och mer att stora delar av den svenska s k 68-rörelsens och 70-talsvänsterns förgrundsfigurer och portalgestalter helt enkelt var barn till högerextremister, nazister och fascister: Upptäckte nyss att både Staffan Westerbergs, Mikael Wiehes och Göran Skyttes föräldrar var det liksom åtskilliga andra som jag har noterat och ”sprungit på” genom åren såsom Svante Nordin, Knut Carlqvist, Jan Guillou, Ulla Wikander, Sven Grassman m fl m fl och även Olof Palme liksom flera av seniorforskarna som 2008 skrev under det s k historieuppropet riktat mot Forum för levande historia (”Upprop mot statlig kampanjhistoria”).
 
Min teori att en hög andel av landets socialgrupp ett-barn/ungdomar/unga vuxna drogs till extremhögern på 1920-40-talen samt att en hög andel av landets socialgrupp ett-barn/ungdomar/unga vuxna drogs till den radikala vänstern på 1960-80-talen verkar helt enkelt stämma liksom att det i praktiken handlar om samma familjer och släkter och just i många fall om föräldrar och barn.
 
Sannolikt kan denna smått bisarra överrepresentation av socialgrupp ett:are inom den svenska extremhögern respektive inom den svenska radikala vänstern och rent biologiska blodsbandskoppling förstås som att de övre skiktens barn/ungdomar/unga vuxna likt ”Zeitgeist-seismografer” och ”Zeitgeist-lackmuspapper” alltid ligger ”steget före”, alltid ”går i bräschen”, alltid ”vet vad som gäller” och alltid ”har koll” på vad som är nytt, på vad som är avantgarde och på det som verkar ha framtiden för sig, åtminstone för stunden. I grunden handlar det också om en stark fascination för och identifikation med makt och våld i dess renaste former bortanför ideologiernas fernissa och som närmast per automatik följer på ett överklassliv med allt vad det innebär av höga utbildningsnivåer, stora förmögenheter och resurser och inte minst gränslösa, megalomaniska, utopiska, universalistiska och visionära framtidsdrömmar o s v.
 
Under 1930-talet var landets elitungdom i form av studenterna i Uppsala och Lund anfäktade av extremhögeridéer – på 1960-talet var likaså landets elitungdom i form av studenterna i Uppsala och Lund anfäktade av radikala vänsteridéer och ofta var det just en fråga om barnen till de förstnämnda. I Bosse Lindquists dokumentär om den s k rebellrörelsen i Uppsala, d v s de s k dubbelmaoisterna, säger också en av de före detta vänsterstudenterna att då på 1960-talet var de visserligen maoister och stod på Tredje världens sida men på 1930-talet hade de varit högerextremister och stått på Nazi-Tysklands sida.
 
Och både 1930-talets extremhögerstudenter och 70-talsvänsterns studenter har f ö också det gemensamt att de närmast fanatiskt och ohämmat hatar Brittiska imperiet och USA (”plutokrater” och ”kapitalister”) liksom liberaler (”dummokrater”) och Sovjetunionen respektive socialdemokratin (”bolsjeviker” och ”socialfascister”), att de har mycket svårt för judar och Israel (”kosmopoliter” och ”sionister”) samt att de hyser en stark fascination för både urfolk och för utomvästerländska länder, kulturer och religioner i både traditionalismens, primitivismens, orientalismens, antiimperialismens och ”new age:ismens” namn och med en särskild förkärlek för Asien: Japan på 1930-talet och Kina på 1970-talet liksom Indien och hinduism samt Mellanöstern och islam både på 1930-talet och på 1970-talet.
 
Och slutligen undrar en ju vad som nu händer med 70-talsvänsterns barn: De jag talar om, företrädesvis födda på 1970-talet och inpå 1980-talet, och vars far- och morföräldrar var extremhöger och vars föräldrar tillhörde den radikala vänstern, hittas ju idag bl a inom dagens ”högskolevänster”, ”kulturvänster” och ”medievänster, och inom dagens antifascistiska och antirasistiska rörelse liksom också inom V och MP men också inom SD och dagens extremhöger liksom inom den nya socialkonservativa och liberalkonservativa borgerlighet som just nu formuleras och växer fram i opposition mot både vänsterliberaler och nyliberaler. En del hittas också inom miljörörelsen och en del hittas vidare inom någon slags svårdefinierad urfolks- och Tredje världen-centrerad andlig new age-kontext bestående av både traditionalister, primitivister och konvertiter. Gissningsvis är det mycket svårare att kategorisera och profetera om denna generation och det är mycket svårare för denna generation att dessutom dras med i en enda strömning då den tid vi lever i idag är så mycket mer fragmenterad och stadd i upplösning.