Nazisterna är ”våra barn”

1990-talet upprepar sig – när jag för Expos räkning (och även därefter på egen hand) reste land och rike runt och föreläste på mängder av skolor inför både ungdomar och vuxna, skolpersonal och föräldrar och tjänstemän och politiker i kommuner som i många fall idag är mycket starka SD-fästen (d v s de lokala ”patriot”- och Ultima Thule-gängen och nazist- och skinheadgängen kom helt enkelt att utgöra grunden till och stommen i SD:s lokalavdelningar och aktivistkadrer och vilket naturligtvis förklarar varför så många SD:are som var unga på 1990-talet och in på 2000-talet ständigt visar sig ha nazistbakgrund) fick jag gång på gång höra att extremhögern var så svår att bekämpa då det handlar om ”våra barn” – det var ”Nisses son”, ”Johans bror”, ”Margaretas pojk”, ”min kusin”, ”han jag växte upp med”, ”han jag en gång var tillsammans med”, ”Annas dotter”, ”hon jag gick på dagis med”, ”Pernillas brorsa” o s v o s v:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.3024550-vit-makt-det-stora-hotet-pa-landet

Redan då kunde det omvänt heta att stökiga och bråkiga ”kriminella invandrarungdomar” var lättare att ta avstånd ifrån och ”handskas” med – indirekt då de helt enkelt inte betraktades och behandlades som svenskar överhuvudtaget (ofta men inte alltid så omtalades dessa ungdomar dessutom som ”den där chilenaren”, ”den där iraniern” och ”de där somalierna”) – medan högerextrema ungdomar gång på gång omtalades som ”våra barn” och om mitt minne inte sviker mig så var det särskilt kvinnliga lärare och rektorer och kvinnlig skolpersonal liksom säkert också mödrar som uttryckte detta oftare än männen.