Sverige behöver göra upp med 1900-talets kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism

Av en slump publicerar idag både DN och SvD artiklar som begär att Sverige måhända något senfärdigt gör upp med sin historia av kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism:

http://www.dn.se/debatt/dags-att-gora-upp-med-sveriges-koloniala-forflutna

http://www.svd.se/daniel-schatz-skulden-som-inte-forsvinner/i/senaste/om/ledare

I ena fallet är det ärkebiskop Antje Jackelén som vill göra upp med Svenska kyrkans roll i den svenska kolonialpolitiken gentemot samerna och i den svenska rasforskningen på samer: tjänstemän inom Svenska kyrkan registrerade bl a vilka som var samer ned till kvartsnivå (samerna klassificerades i folkbokföringsregistret och även av SCB som varande antingen ”hel-L”, ”halv-L” eller ”kvarts-L”), Svenska kyrkan drev de undermåliga s k nomadskolorna och präster deltog aktivt i plundringen av samiska kvarlevor och i uppgrävandet av samiska lik som rasforskarna sedan använde i sina ”vetenskapliga” studier.

I det andra fallet handlar det om en uppgörelse med alla de fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som Sverige tog emot som flyktingar efter kriget och vilka i alltför många fall fick asyl och en fristad här alternativt att de fick hjälp av svenska staten att flytta vidare till Argentina (där en av dem slutade som instruktör för den argentinska armén), Venezuela (där en av dem blev en s k ”oljemagnat” och slutade som en av landets rikaste män), Island (där en av dem slutade som en aktad medborgare) och andra länder, och vilket både Bosse LIndquist​, Maj Wechselmann​, Bosse Schön​ och Mats Deland​  förtjänstfullt har belyst och undersökt genom åren i form av radiodokumentärer, artiklar, reportageböcker och forskningsstudier.

Det är tyvärr ingen slump att Simon Wiesenthal-centret genom åren har rankat Sverige och Syrien som de sämsta länderna i världen vad gäller att undersöka och göra upp med denna fråga: Ända sedan 1960-talet har Simon Wiesenthal-centret lämnat in långa namnlistor på fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som bodde och levde i Sverige i all önsklig välmåga utan att den svenska regeringen gjorde någonting åt saken och ironiskt nog var det till slut en svensk som för första gången någonsin kom att dömas för krigsbrott och brott mot folkrätten, nämligen Jackie Arklöv.

Till Sverige flydde särskilt flera högt uppsatta polischefer, officerare och tjänstemän som hade deltagit i massmördandet av judar i de baltiska länderna och vilka sedan i egenskap av att vara nyanlända akademiker med högskoleexamen fick anställning vid flera olika arkiv och bibliotek, och bl a på Krigsarkivet under den f d lindholmsnazisten och historieprofessorn Alf Åbergs chefskap där såsom Obersturmbannführer Karlis Lobe, även (ö)känd som ”den baltiske Eichmann”, polischef i Ventspils, chef för den 280:e polisbataljonen och regementschef för Regiment Hinrich Schuldt i 19:e Waffen-Grenadier Division der SS-lettische nr 2, som sedermera fick fast anställning där fram tills pensionen 1965 och som roade sig med att rita ”ariska” solkors på sina lönerapporter som den gamle nazisten Alf Åberg sedan godkände och undertecknade – gissningsvis handlade det om ett ”grabbigt” s k ”internskämt” gamla nazister emellan.

På Krigsarkivet hittades även Ernst Leithammel, chef för Tallinns Omakaitseregemente, som sedermera fick anställning inom den svenska underrättelsetjänsten och kom att arbeta där tillsammans med koreaforskaren m m Åke J. Ek, och som sannolikt även Lobe arbetade för: Lobe var medlem i den lettiska SS-veteranorganisationen Daugavas Vanagi vars postadress gick till Eks bostad i Välllingby och Lobe var även medlem i högerextrema Klara-Lidingö FBU som Ek var ordförande för ända fram tills 1990-talet. Även Villem Saarsen, chef för den nazityska militära underrättelsetjänsten (Abwehr) i Estland och överste i den estniska Wehrmacht-bataljonen, arbetade en tid på Krigsarkivet och blev även han troligen rekryterad av den svenska underrättelsetjänsten.