Liksom det svenska rastänkandet emanerade den svenska mångkulturalismen från en liten elit

Har i dagarna läst de två senaste studierna och böckerna (Mats Wickströms avhandling och Andreas Johansson-Heinös bok) om den svenska minoritetspolitiken och den svenska mångkulturalismens framväxt (och status) samtidigt som jag ”samläser” flera jämförande studier och böcker om högimperialismens kolonialpolitik (t ex om Japans politik i Taiwan och Korea, om Portugals och Belgiens politik i Afrika, om Nederländernas politik i Indonesien, om Frankrikes politik i Nordafrika och Västasien och om Storbritanniens politik i Syd- och Sydostasien liksom om USA:s politik gentemot sina ”inhemska” minoriteter) och inser alltmer (som om jag inte hade gjort det tidigare) hur unikt (och extremt) Sverige framstår i relation till övriga västvärlden vad gäller att ”handskas” med och handha minoriteter under 1900-talet.

I övrigt är det intressant att notera att den gamle BSS-veteranen, brodern till den mest ideologiske Ultima Thule-medlemmen Ulf Hansen, den tidigare Södertörns högskola-historikern och numera arkivchefen för TAM-arkivet (d v s tjänstemännens och akademikernas arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) Lars-Erik Hansens SU-avhandling från 2001 om den svenska migrations- och integrationspolitiken idag tydligen räknas som en milstolpe i forskningen om den svenska mångkulturalismen och om den svenska invandrings- och minoritetspolitiken. Jag säger inte att Hansens avhandling är dålig, jag har själv läst den och refererat till den och haft nytta av den, men det går inte att komma ifrån att Hansens högerextrema bakgrund lyser igenom mellan raderna.

Det som gör Sverige så unikt och extremt i sammanhanget handlar om att medan merparten av övriga västvärlden inklusive även USA och de andra västerländska bosättarstaterna över haven experimenterade med en åtminstone på pappret någorlunda progressiv politik gentemot sina minoriteter under första hälften av 1900-talet så valde Sverige att i stället införa en ”vetenskapligt” baserad raspolitik under samma tidsperiod.

Trots rassegregationen satsade USA ändå enorma summor pengar på att integrera och även utbilda den nyligen besegrade ursprungsbefolkningen och den nyligen frigivna slavättlingsbefolkningen, Frankrike valde in representanter från flera kolonier i nationalförsamlingen vilka kom att bli de första icke-vita parlamentsledamöterna i Europa under mellankrigstiden och Brittiska imperiet hade samtidigt redan hunnit skapa en infödd småborgarklass som besatte de lägre tjänstemannaposterna i kolonierna. Sedan var det naturligtvis så att när britterna, fransmännen, belgarna, holländarna och portugiserna drevs ut från sina kolonier i Afrika och Asien på 1940-, 50-, 60- och 70-talen så handlade det just om att denna nya, ”progressiva” och moderna kolonialpolitik som hade sjösatts särskilt efter Första världskriget just i mångt och mycket hade stannat ”på pappret”-

Den svenska modellen vad gäller synen på och behandlingen av minoriteter liknar under första hälften av 1900-talet snarare den tyska modellen och i båda länderna kulminerade rastänkandet dessutom på 1920-40-talen även om det naturligtvis är fullständigt oetiskt att jämföra Sverige med Tyskland under dessa decennier.

Under efterkrigstiden kom Sverige sedan att bli det första landet i världen efter Kanada som deklarerade sig självt som ett mångkulturellt land 1975 och som t o m skrev in detta i sin konstitution (i regeringsformen) året därpå, och jämförelsen med Kanada haltar dessutom då 1971 års införande av mångkulturalismen i Kanada helt och hållet hade att göra med att landet annars inte hade hållit ihop överhuvudtaget p g a de fransktalande kanadensarnas ”68-uppror”.

Fortfarande än idag är den svenska mångkulturalismen radikal vad gäller exempelvis rätten att kunna rösta i kommun- och landstingsvalen för utländska medborgare vilka befinner sig legalt i landet liksom rätten till hemspråk för alla som inte har svenska som förstaspråk och det trots allt jämförelsevis ”enkla” sättet att kunna erhålla svenskt medborgarskap på för alla som ännu inte är svenska medborgare. Det ska också påminnas om att än idag är det inte särskilt många västerländska suveräna nationalstater på jorden som officiellt har deklarerat sig själva som mångkulturella och än färre har skrivit in detta i sina konstitutioner.

Tidigare studier av det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft argumenterar för att det var en mycket liten grupp ”elitsvenskar” som lobbade och kampanjade fram den svenska raspolitik som institutionaliserades på 1920-talet och som kom att gälla in på 1960-talet, och som ibland benämns som det rasbiologiska nätverket, och på samma sätt menar de som studerar framväxten av den svenska mångkulturalismen att det var en mycket liten vänsterradikal och vänsterliberal elit som drev fram 1975 års institutionalisering av den svenska mångkulturalismen som fortfarande än idag och utan jämförelse rankas som världens mest progressiva minoritets- och integrationspolitik.

Möjligen skulle det kunna tilläggas, likt en epilog, att 1980- och 90-talens institutionalisering av den militanta svenska färgblinda antirasismen också emanerade från en mycket liten antifascistisk och antirasistisk elit som drev igenom avskaffandet av rasbegreppet 2001 och vilket innebar att Sverige blev den första staten på jorden att göra detta då (och fortfarande än idag har endast fem suveräna statsbildningar i världen följt vårt exempel och gjort detsamma).