Lars Trägårdh påminner om den svenska homogenitetsnormen

Att det finns en uppenbar politisk agenda bakom det faktum att ett flertal borgerliga forskare och skribenter såsom Andreas Johansson-Heinö, Markus Uvell och nu också Lars Trägårdh på sistone och gång på gång har påmint oss alla om den så ingrodda svenska intoleransen för (kulturella, språkliga, religiösa och rasliga) skillnader och den så dominerande svenska (kulturella, språkliga, religiösa och rasliga) homogenitetsnormen bortanför den radikala antirasistiska fernissan hindrar inte att de har rätt i sak:

http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3013602-tragardh-hur-toleranta-ar-vi-egentligen-

Det är nämligen ett statistiskt-demografiskt faktum att så sent som ca 1930 var hela 98% av den svenska totalbefolkningen inrikes född och hela 98-99% av den svenska totalbefolkningen hade svenska som förstaspråk och var sannolikt t o m enspråkiga enligt SCB:s folkräkning och så sent som ca 1950 var hela 96% av den svenska totalbefolkningen medlemmar i Svenska kyrkan och de resterande procenten var i praktiken frikyrkliga protestanter och så sent som ca 1970 hade 98-99% av den svenska totalbefolkningen svensk, nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund.

Det heter ofta och gärna i särskilt den antirasistiska retoriken att Sverige alltid har varit utpräglat mångkulturellt, mångreligiöst, mångspråkigt och även mångrasligt och så var absolut fallet under den svenska imperieepoken som vi i Sverige ju föredrar att kalla stormaktstiden och egentligen ända fram tills unionsupplösningen med Norge 1905 (och även fram tills återförsäljningen av Saint Barthélemy till Frankrike 1878), men därefter kom faktiskt religion, språk och ras att sammansmälta på en nivå som kanske inte något land i världen kan uppvisa, d v s den gamla lutherska (fundamentalistiska) militärstaten och enhetsstaten, det (genom folkskolan) homogeniserade monokulturella och enspråkiga Sverige och den socialistiska välfärdsstaten smälte samman i en nationsbyggandeprocess som åtminstone under 1900-talets första hälft och fram tills 1960-talet kan betecknas som en rasstat, och det är just arvet efter denna rasstat som vi idag lever med såsom Trägårdh påminner om trots att rasstaten kom att ersättas av världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden efter 1970-talet och trots att Sverige idag styrs av världens första och hittills enda (och kanske sista) antirasistiska regering.

Det är m a o en sak att svenska folket utan konkurrens är världens mest antirasistiska ”folkslag” i attitydernas värld men i handling och praktik och i den materiella och fysisk-kroppsliga världen avläst via statistik är Sverige fortfarande ett land som präglas av en mycket stark homogenitetsnorm p g a en kombination av en ”vetenskapligt” baserad raspolitik och en extremt homogen(iserad) totalbefolkning under stora av 1900-talet.

På 1960-talet var svenskarna exempelvis mycket intoleranta gentemot alla kulturella, språkliga, religiösa och rasliga minoriteter enligt dåtidens attitydundersökningar och ända in på 1970-talet var merparten av befolkningen fortfarande helt och hållet för att invandrarna och minoriteterna skulle assimileras (för att kunna accepteras): De extremt antirasistiska attityderna tar egentligen över i attitydundersökningarnas värld först fr o m 1990-talet men det är också fr om 1990-talet som Sverige successivt utvecklas till att bli åtminstone västvärldens mest segmenterade och segregerade land.