Om Arvid Fredborg

I början av januari 1996 hängde jag ut borgerlighetens störste antifascistiske hjälte Arvid Fredborg med råge i Expo, och vilket i och för sig andra hade gjort tidigare, men kanske inte i samma typ av hänsynslösa och brutala ”bredsidestil” som jag väl har gjort mig känd för sedan dess:

http://expo.se/2003/akademikerna-och-nazismen_296.html

I alla fall gav ”återavslöjandet” eko i bl a DN då DN Kultur hade publicerat en stor artikel som byggde på ett rundabordssamtal om Andra världskriget mellan ett flertal av 1990-tals namnkunniga antifascistiska journalister och intellektuella året dessförinnan, och där Fredborg hade deltagit.

Nu har Fredborgs personarkiv öppnats på Carolina Rediviva i Uppsala dit även Fredborgs barnbarn den radikalkonservative Jünger-fantasten och statsvetaren Johan Tralau också har skänkt morfaderns bibliotek, och i arkivet finns ett brev tillställt Fredborg och skrivet av en gammal högerextremist och f d Dagsposten-prenumerant som var pensionerad häradshövding i Umeå (troligen är han avliden idag) och som dels förfasar sig över min artikel i Expo men samtidigt gläds över att både Jan Myrdal, DN Kulturs dåvarande redaktör antifascisten Arne Ruth och bokförläggaren och antifascisten Tomas Fischer alla gick till försvar för Fredborg som då räknas som den svenska borgerlighetens mest kände antifascist trots att han var både organiserad högerextremist, rasist, antisemit, antifeminist, antidemokrat och radikalkonservativ ända fram till sin bortgång 1996 – märkligt nog samma dag som Expo-numret kom från tryckeriet.

I brevet skriver den pensionerade juristen vidare om att han prenumererar på Contra samt att han är tacksam över att ingen offentliggjorde Dagspostens prenumerantlistor (OBS: Det har jag då gjort därefter, eller åtminstone tidningens aktieägare – se http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf) efter kriget då han annars aldrig hade slutat som häradshövding.

Brevskrivaren nämner nämligen att andra stoppades i karriären just för att de var så öppna med sin pro-nazism såsom Erik Wellander som bl a var organiserad i Sveriges nationella förbund och som aldrig blev invald i Svenska akademien just därför liksom häradshövding Einar Anderberg som inte fick bli justitieråd p g a sitt f d medlemskap i Nationalsocialistiska blocket.

Slutligen nämner brevskrivaren hur han innan och under kriget beundrade nazisten Holger Möllman-Palmgren vid Västerbottens museum samt inte minst Rütger Essén, Sveriges nationella förbunds ledare och Dagspostens mångårige utrikespolitiske redaktör och att han idag ser upp till dennes dotter – d v s Umeå universitets genetikprofessor Marianne Rasmuson.

I övrigt hittas i Fredborgs arkiv svassande beundrarbrev även från sentida moderater såsom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – den svenska borgerligheten har alltid behövt värna om de få antifascistiska hjältar den och har därför alltid lyft fram Fredborg (och gör det än idag) som sin store antifascistiske hjälte och i den nyutgåva av den ”antifascistiska” klassikern ”Bakom stålvallen” som Tomas Fischer gav ut hittas bisarrt nog inte bara merparten av 1900-talets ledande moderater som forfarande levde då i dess Tabula gratulatoria utan också alltför många vänsterintellektuella vilka likt Myrdal likaså beundrade Fredborg.