Det Japanska imperiets ”icke-rasistiska” smältdegelvision

Japan under första halvan av 1900-talet är inte bara en fascinerande (och för de allra flesta västerlänningar okänd) fallstudie i högerextremism mot bakgrund av de akademiska studier som särskilt på senare år har ägnat sig åt att försöka förstå om Japan kan kategoriseras som fascistiskt eller ej under mellankrigstiden utan Japan är också en minst lika fascinerande (och för de allra flesta västerlänningar okänd) fallstudie i kolonialism då Japan fr o m 1895 och fram tills slaget vid Midway 1942 på rekordtid lyckades skapa ett formidabelt kolonialimperium som kom att täcka över en fjärdedel av hela jordklotet och som innefattade en försvarlig del av världens dåvarande befolkning och åtminstone 108 olika folkslag från Manchuriet och Alaska i norr (den enda delen av USA som ockuperades av axelmakterna under kriget var öarna Attu och Kiska utanför Alaska) till Australien i söder och från Indien i väster till Mikronesien i öster.

Till skillnad från de europeiska kolonialimperierna där olika sociala, kulturella och juridiska förbud mot intimrelationer över rasgränserna rådde och var särskilt påtagliga under mellankrigstiden när det ”vetenskapliga” rastänkandet kulminerade i västvärlden så valde Japan en motsatt väg och uppmuntrade i stället t o m pro-aktivt äktenskap mellan japaner och icke-japaner: En måhända bisarr reminiscens av detta arv från det Japanska imperiets tid är f ö den sydkoreanska Enighetskyrkans (mer känd som den s k Moon-kyrkan) massbröllop. Särskilt gällde detta äktenskap mellan japaner och koreaner liksom mellan japaner och taiwaneser men också mellan japaner och mikronesier vilka uppstod när 100 000-tals japanska bosättare flyttade till och slog sig ned i Korea, Taiwan och Mikronesien.

Redan innan Pearl Harbor 1941 innefattade det Japanska imperiet även tusentals västerlänningar varav merparten var s k vita ryssar, d v s de tillhörde eller härstammade från de två miljoner ryssar som lämnade Ryssland efter Oktoberrevolutionen och Ryska inbördeskrigets slut mellan 1917-22, och varav många kom att slå sig ned i den japanska bosättarkolonin Manchuriet som härbärgerade närmare 100 000 vita västerlänningar när kolonin omvandlades till den på alla sätt och vis mångkulturella satellitstaten Manchukuo 1932 som kom att bli själva sinnebilden för det Japanska imperiets märkliga version av ett slags panasiatiskt smältdegelsamhälle vari även vita människor var välkomna.

Som ett resultat av allt detta föddes tiotusentals blandade i det Japanska imperiet mellan ca 1900-40: 1930 beräknades enbart antalet barn med en koreansk far och en japansk mor (d v s den absolut vanligaste parkombinationen både då och idag vad gäller intimrelationer mellan japaner och koreaner, d v s detta är ännu ett arv från denna tid) uppgå till uppemot 20 000 bara i själva Japan och även äktenskap mellan japaner och vita västerlänningar som resulterade i blandade barn var inte ovanliga särskilt i Manchuriet och i de stora kinesiska kuststäderna där det bodde många västerlänningar under mellankrigstiden liksom även tusentals svenskar.

Orsaken till att Japan valde denna ”icke-rasistiska” smältdegelinriktade imperiepolitik var att landets styrande elit sent omsider insåg att Japan i egenskap av att vara en icke-vit nation aldrig skulle komma att erkännas som en jämlik part av det vita Väst och vilket bl a ledde till att Japan lämnade Nationernas förbund 1933 efter att bl a förgäves ha försökt få igenom en resolution mot rasdiskriminering även om det naturligtvis var så i praktiken att diskriminering av icke-japaner var vardag i de japanska kolonierna, d v s den ”icke-rasistiska” officiella linjen stannade i mångt och mycket på pappret och bland de intellektuella imperieideologerna hemma i Tokyo.

Samtidigt är det ironiskt att konstatera att medan de europeiska imperiemakterna förbjöd intimrelationer över rasgränserna i sina kolonier särskilt mellan ca 1918-39 så valde Japan att göra det motsatta, d v s att införa lagar som uppmuntrade blandrelationer och att samtidigt avskaffa de europeiska lagar mot rasblandning som gällde på olika platser runtom i Stillahavsasien, d v s att helt enkelt avkriminalisera intimrelationer över rasgränserna och vilket naturligtvis chockerade dåtidens västerlänningar något oerhört.

Efter 1942 när inte minst den extrema rasbiologiska fraktionen inom det japanska Socialdepartementet tog makten omvandlades dock denna tidigare ”icke-rasistiska” imperiepolitik till dess motsats samtidigt som Japan erövrade de europeiska kolonierna i Sydostasien och Stillahavsområdet och därmed också kom att styra över ännu fler vita västerlänningar i form av bl a amerikaner, britter, fransmän, portugiser, spanjorer och holländare.

Det rasbesatta Socialdepartementet förespråkade nu i stället förbud mot blandrelationer, vissa röster krävde t o m införandet av ett massteriliseringsprogram av alla blandade imperieundersåtar och västerlänningarna internerades nu som regel i jättelika koncentrationsläger i stället för att som tidigare ”integreras” i det nya panasiatiska smältdegelsamhället där de tidigare hade varit välkomna.

Japan bad även Tyskland om hjälp att sända över all typ av forskning som gick att uppbringa om de olika folkslagen i Asien som Japan nu styrde över och 1943 upprättade den japanska regeringen en slags motsvarighet till vårt rasbiologiska institut i Uppsala där närmare 100 000 akademiska studier och publikationer till slut kom att förvaras som tyskarna hade sänt över från det ockuperade Europa och som japanerna själva hade beslagtagit i de erövrade europeiska kolonierna. Sedan förtäljer inte historien om Japan verkligen hann få någon nytta av denna samlade västerländska kunskap om Asiens alla folkslag som västvärldens alla rasforskare, antropologer, språkvetare, religionsvetare, konstvetare, litteraturvetare, historiker och arkeologer hade producerat innan det Japanska imperiet slutligen gick under i augusti 1945.