Om den japanske rasforskaren Takeshi Kubo som försökte forska på samma sätt som de svenska rasforskarna gjorde

Ännu mer bisarrerier från rasforskningens (när)historia som har tydliga svenska kopplingar för den som är intresserad av hur rasforskarnas resultat t o m kunde resultera i uppror och ”kravaller”:

1921 utbröt ett studentuppror i den japanska kolonin Korea (Chosen) och denna gång var det inte bara ”the usual suspects”-studenterna i ”the usual suspect”-provinsen Cholla (den provins som alltid har varit den koreanska radikalismens högborg och epicenter, och som jag själv f ö råkar komma ifrån) som ”tjafsade” utan även läkarstudenterna vid elitskolan Keijo Medical College i nuvarande Seoul, idag elituniversitetet Seoul National Universitys College of Medicine (där jag själv f ö råkar ha föreläst). Bakgrunden stod att hitta i att skolans anatomiprofessor den japanske rasforskaren Takeshi Kubo hade upptäckt att en av hans koreanska skallar hade försvunnit efter en föreläsning och vilket ledde till att han fick ett koleriskt utbrott inför hela klassen, som bestod av både infödda koreanska studenter och japanska bosättarstudenter, och anklagade de koreanska studenterna för den förmodade stölden då koreanerna enligt professorn var ”barbarer” som var ”slavar” under sin ”raskaraktär” som Kubo då själv hade forskat om, och han hänvisade också explicit till sin egen forskning.

Professor Kubo var en av Japans ledande rasforskare och brevväxlade bl a med vår egen store rasforskargigant Herman Lundborg. Kubo hade doktorerat 1914 på en 700-sidig avhandling som var skriven helt och hållet på (akademisk) tyska och som byggde på en kroppsmätningsstudie som innefattade ca 3500 koreanska kroppar, levande (bl a prostituerade) som döda och både ”färska” och tämligen dekomposerade lik som den japanska kolonialadministrationen i många fall hade kommit över med hjälp av synnerligen oetiska metoder, och vilket Kubo noggrant redogjorde för utan att skämmas i metoddelen förutom att han redovisade koreanernas skallmått, hudfärg, hårfärg och ögonfärg liksom muskulatur, arm- och benlängd o s v precis som den svenske rasforskaren Gustaf Retzius hade gjort för svenskarnas (kroppars) del.

Kubo såg nämligen upp till de svenska rasforskarna som ju hade stolta traditioner att bygga på sedan Linnés dagar på 1750-talet och han använde sig just av de svenska rasforskarnas standardiserade kroppsmått och rasforskningsverktyg som även de tyska rasforskarna (liksom de amerikanska rasforskarna) hade anammat, och visserligen var 3500 uppmätta koreanska kroppar inte något att komma med i relation till de svenska rasforskarnas gigantiska studier av 100 000-tals svenskars kroppar (de absolut mest omfattande rasforskningsstudierna i världen både då och nu – ingen har någonsin slagit svenskarna ens därefter) men även 3500 s k ”specimen” ansågs under mellankrigstiden vara ett mycket imponerande empiriskt underlag.

Till skillnad från en annan av de japanska rasforskarna, Yoshikiyo Koganei som utförde kroppsmätningsstudier på urfolket ainus kroppar på ön Hokkaido, hade Kubo inte studerat med de stora tyska rasforskarna vilka i sin tur i många fall hade lärts upp av svenskarna. Kubo hade aldrig ens besökt Europa och hans intresse för rasforskningen väcktes när han arbetade i den japanska bosättarkolonin Manchuriet. 1922, ett år efter studentupproret, var professor Kubo dock på väg till Europa men ”lustigt” nog så blev han så begeistrad och upphetsad av att han skulle besöka Tyskland och sannolikt också Sverige (d v s Uppsala) för att träffa några av Europas och världens stora rasforskare att han bröt ihop psykiskt och hamnade på mentalanstalt (han var s a s ett tidigt exempel på en s k ”fanboy” som fick ett ”breakdown”), och därmed avbröts också hans forskarkarriär på ett både abrupt, tragiskt och kanske också ironiskt sätt.