Om Japans roll i efterkrigstidens avkolonialisering

Läser just nu denna digra antologi som är den första och enda i sitt slag som behandlar det västerländska rastänkandet i relation till (öst)asiater och (Öst)Asien, och inser hur mycket det västerländska rastänkandet har påverkat och faktiskt avgjort världspolitiken och därmed bidragit till att skapa den värld vi lever i idag:

http://www.brill.com/race-and-racism-modern-east-asia

Japan var som alla vet den första icke-vita stat som besegrade en vit stat militärt, d v s Ryssland 1905, vilket ledde till att den övriga icke-vita världen närmast över en natt kom att sätta sitt hopp till Japan, och kanske än viktigare – Japan var den första icke-vita stat som undertecknade ett jämbördigt och jämlikt avtal med en vit stat vid samma tidpunkt (med Storbritannien).

Under Versaillesförhandlingarna 1919 och i samband med Nationernas förbunds grundande 1920 försökte Japan driva igenom en konvention mot rasdiskriminering men möttes naturligtvis och inte förvånande av den samlade vita västvärldens hån under den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons ledning, och när USA sedan införde sitt ”vetenskapliga” raskvotsinvandringssystem 1924 (som först avskaffades 1965) som just och fr a var riktat mot den fortsatta invandringen av asiater liksom av andra icke-vita invandrargrupper så ledde detta till demonstrationer och t o m till flera fall av självmord utanför USA:s ambassad i Tokyo.

”Vårt” lilla svenska bidrag till denna historia handlar f ö om att Carl von Linné ju hade klassificerat asiaterna som gula och just denna färgbeteckning hatade fr a den japanska eliten innerligt, och svenskarna rankades som bekant av USA:s samlade forskarelit (och av Vita huset) som vitast av alla vita när raskvotsystemet infördes.

Efter 1924 utvecklades Japan alltmer i en militant och senare mycket våldsam antivästerländsk för att inte säga antivit riktning och när den extremnationalistiska officerskåren övertog makten i landet på 1930-talet och började understödja och finansiera antivästerländska rörelser, revolutionärer och ”terrorister” världen över grundlades inte bara den avkolonialisering som skulle följa under efterkrigstiden utan även de medborgarrätts- och minoritetsrörelser som uppstod efter kriget liksom flera av dagens antivästerländska rörelser i Tredje världen.

Japan blev nämligen förebild för åtskilliga av de svarta amerikanska ledarna och intellektuella i USA liksom för många muslimska ledare och intellektuella i de franska och brittiska kolonierna och utan Japans militära segrar under kriget hade sannolikt avkolonialiseringen aldrig ägt rum på samma sätt som den gjorde, d v s Indien hade exempelvis aldrig blivit självständigt redan 1947 (den retirerande japanska armén kvarlämnade t o m medvetet vapen åt de antivästerländska revolutionärerna i exempelvis Vietnam och Indonesien), Mao hade aldrig vunnit det kinesiska inbördeskriget redan 1949 (och därefter ”kastat ut” västerlänningarna från kontinental-Kina) och de övriga asiatiska, afrikanska och karibiska kolonierna hade aldrig kanske någonsin blivit självständiga om inte Japan hade besegrat Ryssland 1905 och om inte västvärlden och USA hade svalt rastänkandet med hull och hår och institutionaliserat sin raspolitik under mellankrigstiden.

Sedan ska det ju inte stickas under stol med att Japan utan tvivel och på alla sätt och vis bevisligen i praktiken behandlade andra asiater på ett oerhört förtryckande sätt liksom att den japanska armén dödade enorma mängder både vita, svarta, arabiska och andra soldater som kämpade i de olika västerländska arméerna under kriget och dessutom behandlade dem extremt illa särskilt när de tillfångatogs och alla de 10 000-tals europeiska bosättare som levde i kolonierna i Asien internerades i jättelika koncentrationsläger och europeiska bosättarkvinnor utnyttjades även som s k ”comfort women”.