Den nationella vänstern: Om varför det som är kvar av 70-talsvänstern och dess efterföljare idag dras till extremhögern

Åtminstone tre gånger har jag blivit intervjuad av medier som tillhör den svenska extremhögern – tredje gången skedde nu i fredags (d v s det var då tredje gången gillt s a s) – trots att det bland antifascister är något av en ”helig” regel att inte låta sig intervjuas (och utnyttjas) av extremhögern inklusive av dess medier.

Första gången blev jag utan att förstå det och likt så många andra intervjuad av Youtube-kanalen Granskning Sverige år 2014 om min syn på transrasial adoption – ett fenomen som extremhögern och jag delar liknande åsikter om men naturligtvis utifrån helt olika teoretiska och ideologiska analyser. 1994 skärpte SD sin tidigare redan negativa hållning i adoptionsfrågan genom att skriva in i partiprogrammet att ”möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomeuropeiska barn starkt begränsas” och detta krav gällde en bit in på 2000-talet under en period när hela extremhögern runtom i Europa såsom franska Fronten, brittiska BNP och belgiska VB också arbetade för att avskaffa utlandsadoptionerna innan den europeiska extremhögern valde att medvetet städa bort de sista resterna av ett mer klassiskt rastänkande (och en mer klassisk antisemitism) åtminstone i sina partiprogram, och det var ju knappast av omtanke om de utlandsadopterade som detta krav ställdes utan självklart av (ras)biologiska skäl: Ingen annan icke-vit minoritet än just de utlandsadopterade blir nämligen tillsammans med och får barn med vita européer i så hög utsträckning som just de utlandsadopterade, det vet s a s alla inom extremhögern i hela Europa (det gäller säkerligen 97-98% av alla utlandsadopterade som överhuvudtaget har en partner och/eller barn).

Andra gången blev jag intervjuad av Vávra Suks Nya Tider, och det var ett val jag gjorde frivilligt när Nya Tider ringde upp då jag ville ge min version av några av de rykten som florerar om mig både inom och utanför extremhögern. Denna intervju ägde också rum 2014 och jag minns att jag fick rätt hård kritik från mina dåvarande antifascistiska kollegor vid Mångkulturellt centrum att jag överhuvudtaget ställde upp och lät mig intervjuas av en extremhögertidning av rent egoistiska skäl (d v s jag valde denna gång att försöka återupprätta min egen ”heder” framför att vara lojal mot min politiska övertygelse som antifascist), och som ändå såg till att ”sätta dit” mig genom att bl a även intervjua mina f d chefer och kollegor vid Stockholms universitet. Det jag har lärt mig av denna andra intervju är helt enkelt att inte längre ställa upp på intervjuer i extremhögerns medier.

Tredje gången blev jag intervjuad av Chang Fricks Nyheter idag utan att förstå det angående UR:s aktuella platsannons som fram tills i fredags innehöll formuleringen ”har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk”. Denna gång blev jag likt första gången lurad och även utnyttjad i drevet mot UR (som också backade, d v s kampanjen mot denna formulering var s a s framgångsrik ur extremhögerns synvinkel) då den som intervjuade mig var en skribent på Folket i Bild/Kulturfront, d v s den svenska 70-talsvänsterns anrika och mytomspunna ”flaggskeppstidning”, som numera både skriver i högerradikala Nyheter idag och i vänsterradikala Folket i Bild/Kulturfront.

Tyvärr är det alltför många inom den radikala vänstern som idag identifierar sig alltmer med begreppet ”nationell vänster”, antingen medvetet eller omedvetet, och som helt enkelt innebär att det går att vara nationalist och socialist på en och samma gång, och denna övertygelse går då just tillbaka till arvet efter 70-talsvänstern.

Vänstertidskriften Ordfront Magasin som bl a står bakom MR-dagarna har flirtat med antisemitism och konspirationsteorier, kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront med skribenter som Jan Guillou, Erik Wijk, Fredrik Virtanen, Knut Carlqvist, Anders Björnsson, Hedda Ekerwald, Carin Åberg, Knut Lindelöf, Jonas Hassen Khemiri, Martin Schibbye, Joakim Blomqvist och Jenny Wrangborg har bl a gjort sig (ö)känd för att försvara antisemiterna Robert Faurisson och Ahmed Rami och Tidningen Kulturen under Guido Zeccolas redaktörskap, tidigare kulturchef på socialistiska Fria Tidningar, och med namn som Anne Edelstam, Ida Thunström, Linda Bönström, Crister Enander och Nikanor Teratologen i redaktionen blir alltmer ”nationellt vänster”.

Det som är kvar av 70-talsvänstern och dess avläggare och efterföljare i form av tidskrifter som dessa verkar m a o tyvärr bli alltmer mottagliga för en slags kombinerad marxistisk-maoistisk analys av extremhögern som bl a 68-rörelsens gamle chefsideolog Jan Myrdal och och Kommunistiska partiets (KPML(r)) gamle ledare Frank Baude förestår och som i stort sett säger att extremhögern är det enda som är kvar av en radikal och revolutionär röst och rörelse i det politiska landskapet i dagens Europa då arbetarklassen i Sverige och runtom i Europa idag har gått över till denna och övergett den tidigare av 70-talsvänstern så hatade och föraktade socialdemokratin. Antisemitismen inom vänstern har aldrig blivit föremål för någon uppgörelse, konspirationsteorier har alltid likaså tyvärr varit en del av vänstern (”9/11 var en setup”, ”det är USA och Israel som ligger bakom IS” o s v) och påtagligt många vänsterprofiler har på senare tid ”kommit ut” som kultur-, radikal- och socialkonservativa och är idag SD-sympatisörer.

Den radikala vänstern som inte minst sedan just 1970-talet har sina starkaste fästen inom kulturvärlden, i media och inom akademin behöver helt enkelt välja sida nu: Antingen fortsätter de olika vänsterradikala intellektuella, skribenterna, miljöerna och tidskrifterna att identifiera sig ännu mer med att vara ”nationell vänster” (d v s front mot USA, front mot sionismen, front mot den kosmopolitiska borgerligheten, front mot det internationella kapitalet o s v) eller så väljer de att göra en annan analys av partier som SD och av den europeiska extremhögern som just säger att det må absolut vara så att den vita arbetarklassen och lägre medelklassen idag rent statistiskt-demografiskt röstar på extremhögern (och inte längre på socialdemokratin) men det betyder inte att extremhögern bara för det har rätt rent objektivt sett.