Om problemet med ”omvänd rasism” och ”omvänd diskriminering” mot västerlänningar i Asien

I den ständigt pågående och aldrig avslutade ”omvänd rasism”- och ”omvänd diskriminering”-debatten är det nästan alltid de östasiatiska länderna som figurerar och förekommer som empiriska exempel där vita västerlänningar ibland sägs utsättas för både en vardagsrasism (asiatiska barn som stirrar ohämmat och pekar och ibland skrattar, vuxna asiater som stirrar föraktfullt och hatiskt, inte mist på blandpar och på adoptivfamiljer, asiater som bryskt går före i kön o s v) och en diskriminering (t ex s k ”krograsism”) som liknar den som florerar i västvärlden. Sådana incidenter kan naturligtvis också inträffa för västerlänningar i Latinamerika, i Afrika, i Mellanöstern och i Sydasien, men det heter gärna att invånarna där trots allt fortfarande uppvisar en artig och ibland t o m en underdånig attityd till västerlänningar (latinamerikaner som ”señor:ar”, afrikaner som säger ”massa”, araber och turkar som ständigt ler och utropar ”habibi”, indier som ”memsahib:ar” o s v).

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20160221000207

Länderna i Östasien är inte heller alltid särskilt välkomnande eller inkluderande gentemot afrikaner eller gentemot västerlänningar med afrikanskt påbrå och framför allt inte gentemot sina egna inhemska minoriteter (koreaner i Japan, urfolk i Taiwan o s v).

Framför allt är det dock ”rasismen mot vita” som alltid är i fokus och kommer upp när ”omvänd rasism” och ”omvänd diskriminering” diskuteras och den sägs vara särskilt påtaglig i Hong Kong och också i Singapore vilka ju intressant nog är de mest västerländska av storstäder i regionen. Vita män liksom vita och svarta amerikanska soldater sägs riskera att bli utkastade från pubar och restauranger och närmast åka på stryk bara de tittar åt asiatiska kvinnor för att inte nämna när de går runt öppet med en asiatisk kvinna ”på stan” och visar att de ingår i en intimrelation med henne, vita kvinnor blir stirrade på och ibland t o m antastade, vita adoptivfamiljer sägs utsättas för nationalistiska ”onda ögat”-blickar och de otaliga vita ”casanovor” och ”don juan:er” som super, partajar och raggar sig fram från land till land och ibland betar av hela dussintalet länder och likt en nutida löjtnant Pinkerton, Pierre Loti eller John Blackthorne osannolika mängder med asiatiska kvinnor (ibland t o m fler än en per natt eller flera på en och samma gång – åtminstone enligt deras egna skabrösa tweets, FB-uppdateringar och bloggposter vilka ibland kan illustreras med ”troféfoton” och ”bevisfilmklipp”) i regionen samtidigt som de försörjer sig som överbetalda engelskalärare hängs numera ut på nätet och i sociala medier med foton, mobiltelefoninspelningar och angivande av namn.

Det är svårt att säga om denna ”omvända rasism” och ”omvända diskriminering” eskalerar i Östasien i skrivande stund eller om den alltid har existerat men bara blir alltmer synlig i medierna tack vare att många västerlänningar rapporterar och skriver om det de utsätts för men oavsett vilket så förekommer dessa incidenter onekligen och de vita västerlänningar som utsätts mår säkerligen inte särskilt bra av dessa erfarenheter och känner sig ibland nog t o m både rejält hotade och utsatta.

Samtidigt är det utan tvivel så att de allra flesta västerlänningar behandlas mycket väl även i Östasien och att många om inte merparten av asiaterna t o m behandlar dessa både på ett artigt och mer eller mindre underdånigt sätt, d v s den ”omvända rasism” och den ”omvända diskriminering” som västerlänningar utsätts för i regionen kan verkligen inte tillnärmelsevis eller på något sätt jämföras med den som minoriteter utsätts för i västvärlden.