Den typiska svenska humanioraforskaren är vit och akademikerbarn

Många av oss, och kanske särskilt alla vi som befinner oss inom den svenska akademin, högskole- och forskarvärlden, har med stort intresse följt debatten om och chockerats över alla skandaler och avslöjanden rörande KI, Paolo Macchiarini och den medicinska och naturvetenskapliga forskningens alla märkligheter som har följt på Bosse Lindquists SVT-dokumentär, och kanske är det på tiden att vi också får till en debatt om hur det står till inom svensk humaniora och inom den kulturvetenskapliga forskningen innan vi fortsätter att förfasa oss ytterligare över medicinarnas pengastinna (d v s vulgära), socialdarwinistiska (d v s brutala), bisarra (t ex de högproduktiva alfahanarna) och fuskande forskarvärld.

Som alla vet som ingår i den svenska humanioravärlden så är det då omvänt (d v s i motsats till naturvetarnas värld) inte antalet publikationer som räknas i de kulturvetenskapliga ämnena, ej heller om publikationerna är på engelska eller om de är publicerade i engelskspråkiga s k high impact-tidskrifter eller är utgivna vid utländska förlag (i form av monografier och antologier) då den absoluta majoriteten av landets cirka 7-8000 humanioraforskare både publicerar sig ytterst sparsamt och nästan enbart skriver på svenska.

Det som räknas för att både få forskningsmedel, en fast tjänst och en skjuts i karriären inom den svenska humanioravärlden är i stället en mycket svårdefinierad för att inte säga ”delikat” kombination av vad Bourdieu skulle ha kallat kulturellt kapital och vad antropologerna kallar klantänkandeplus gärna en vänsterliberal eller socialistisk politisk övertygelse.

Nätverksrekryteringen och internrekryteringen liksom blodsbandrekryteringen är ju då, vilket alla vi som ingår i den svenska kulturvetenskapliga forskarvärlden mycket väl vet, som allra mest utpräglad och extrem just inom humanioraämnena där ej mer än 10-15% av alla lärar- och forskartjänster tillsätts i konkurrens och ens utlyses, och just därför är det så viktigt för oss humanioraforskare att ”knäcka koden” för att ”få vara med” – de kulturvetenskapliga forskare som bryter mot normerna och inte har ”knäckt koden” blir det nämligen aldrig något med helt enkelt (med mycket få undantag) hur hårt det än kan tyckas låta.

Om det trots allt ändå handlar om antal publikationer i engelskspråkiga tidskrifter för naturvetarna liksom hur ofta andra forskare citerar och refererar till dem, och om det trots allt är så att medicinarna faktiskt kan komma från alla typer av klassbakgrunder och även ha utländsk bakgrund och t o m utomeuropeisk dito idag så är det då helt andra normer och regler som gäller inom svensk humaniora (härmed övergår jag till andra person singular), d v s inom naturvetenskapen är det nog trots allt ”må bästa person vinna” som gäller och även om personen i fråga råkar vara icke-vit eller ha arbetarbakgrund hur skandalöst och upprörande (återigen just socialdarwinistiskt brutalt) det än kan låta för alla oss som tillhör den svenska humanioravärlden.

Inom humaniora kan du då nämligen utan problem bli docent (det blir du i stort sett ”med ålderns rätt”) utan att ha publicerat någonting annat än några enstaka semivetenskapliga och/eller populärvetenskapliga artiklar (på svenska då så klart) som oftast kan räknas på de båda händernas fingrar och det går även an att bli professor utan att ha en publikationslista som överstiger två A4-sidor (Times New Roman, 12 punkter, 1,5 radavstånd och utan indrag, OBS – ej amerikanskt pappersformat).

För att lyckas inom svensk humaniora ska du för det första rent biologiskt-socialt komma från de övre skikten, du ska framför allt ha två föräldrar som är akademiker och helst en förälder som också har disputerat, i bästa fall två föräldrar med doktorsexamen (vilket överraskande många inom svensk humaniora faktiskt har, d v s de är s k ”dubbeldoktorsbarn”) och du ska vara vit och helst majoritetssvensk då de kulturvetenskapliga ämnena är de som är allra mest vita och homogena – därefter kommer de samhällsvetenskapliga ämnena som inte heller ”går av för hackor” vad gäller en extremt låg representation av icke-vita lärare och forskare.

För det andra ska du skriva på svenska, du ska helst inte publicera dig särskilt ofta och du ska helst bara skriva i svenska och nordiska tidskrifter och antologier och du ska helst aldrig besöka och ännu mindre presentera vid icke-svenska och icke-nordiska konferenser och seminarier, och aldrig någonsin naturligtvis utanför västvärlden.

Det som räknas inom svensk humaniora förutom klassbakgrund och att vara vit är vidare familjenamnet som en ju oftast har ärvt biologiskt (eller via adoption) alternativt har gift sig till (det får absolut inte vara ett son-namn och det ska helst vara ett borgerligt SACO-namn), att bo på rätt adress, d v s i rätt typ av stadsdel som måste vara majoritetssvenskdominerad och åtminstone vara bebodd av ”normalmedelklass” och gärna också i rätt hustyp och med rätt byggnadsstil: egnahemsvillor, funkisradhus, sekelskifteshus och även gårdar men aldrig någonsin till exempel i ett miljonprogramsområde – det är det knappt någon svensk humanioraforskare som gör.

Vidare ska en svensk humanioraforskare helst ha tre barn och helst uppvisa både ett utseende, en apparition och en livsstil som åtminstone tidigare nog åtminstone delvis skulle kallas ”bohemborgerlig” (bourgeois-bohème) och som handlar om alltifrån klädsel (inte några pråliga och dyra märkeskläder), frisyr, glasögontyp, hållning, gång, ansiktsmimik, gester, kroppsform (inte för muskulös, inte för många kilon o s v) o s v och inte minst rätt konsumtion och som inbegriper alltifrån rätt mat (inte för mycket kött), rätt vin (inte för mycket Nya världen), de rätta spritdryckerna (inte för mycket konjak) och de rätta resmålen (västerländska storstäder, franska Baskien, Sardinien o s v) till de rätta intressena och smakerna (arthouse-film, avantgardistisk teater, samtidskonst, läsning, lagom mycket tränande o s v) o s v.

Fram träder helt enkelt en slags ”humanioraforskartyp” som rent statistiskt kan beskrivas som en vit person från medel- och överklassen som har tre barn och bor i villa eller radhus i ett ”icke-miljonprogramsområde” eller i en historisk innerstad och som gärna jobbar hemma (det är nämligen lite ”proletärt” att vara alltför social), sällan jobbar 8 timmar per dag och som gärna tar ut långhelger och mycket långa ledigheter och ägnar enormt mycket tid och energi åt att ”passa in” och leva som en ”humanioraforskartyp” för att kunna få en fast anställning och hålla sig kvar vid en kulturvetenskaplig institution liksom för att kunna erhålla forskningsmedel och avancera titel- och karriärmässigt, och i bästa fall producerar denna ”humanioraforskarmänniskotyp” 1-2 publikationer per år och deltar på 1-2 konferenser och seminarier per år då tiden helt enkelt bara inte räcker till till mer än så.