Går det att leva på en månadslön på 15-17 000 kr?

”Går det att leva på en månadslön på 15-17 000 kr?” är det många som frågar sig idag i relation till integrationsdebatten, och det går om en lever riktigt knapert – det kan jag nämligen intyga och uttala mig om av egen erfarenhet, och knepet är att helt enkelt bara jobba ”dygnet runt”.

 

Själv hade jag nämligen i många år (5 år) en månadslön på 22 500 kr innan skatt under min tid på Mångkulturellt centrum, en hel tusenlapp mer än städaren och som i praktiken innebar 11 250 kr (innan skatt) då jag arbetade halvtid där – under en period bara på 30% vilket då innebar 6750 kr i månadslön (återigen innan skatt, och dessutom fick jag aldrig ta del av Borgs alla jobbskatteavdrag i någon högre grad som ju främst berör de som heltidsarbetar).

 

Det handlar om den tid då jag var programansvarig på Mångkulturellt centrum och där ensam förestod och organiserade den mest omfattande programverksamheten i Stor-Stockholm, och högst sannolikt i hela landet som offentlig kulturinstitution, under 6 år på raken med hela 40-45 programpunkter per år inklusive mängder av författar-, konstnärs- och filmregissörssamtal, forskar-, journalist- och aktivistföreläsningar, debatter och panelsamtal samt därtill ett stort antal filmvisningar, teaterpjäser, performances m fl scenkonstuppträdanden.

 

Under tre terminer var jag samtidigt också utställningsansvarig på Mångkulturellt centrum, d v s jag ansvarade för två mycket arbetsintensiva och utåtriktade verksamheter på 50% och med en månadslön på 11 250 kr (innan skatt) som naturligtvis krävde att jag var fysiskt-kroppsligt närvarande på arbetsplatsen långt mer än 8 timmar per dag samtidigt som jag var tvungen att regelbundet besöka och ”mingla” och ”nätverka” på olika kulturinstitutioners, konsthallars, tankesmedjors, föreningars, myndigheters och högskolors evenemang för att kunna hitta och komma i kontakt med alla de jag bjöd in till Mångkulturellt centrum.

 

I praktiken innebar det att jag under många år i stort sett varje kväll efter jobbet och även på helgerna ”sprang” på och frekventerade otaliga föredrag, debatter, samtal, konferenser, symposier, seminarier, pjäser, konserter, föreställningar, filmvisningar, vernissage, utställningar och författaruppläsningar samt inte minst ständiga förenings- och aktivistmöten av alla de slag, d v s jag arbetade helt enkelt ”dygnet runt” i år efter år för Mångkulturellt centrum.

 

Utöver detta skrev jag också ett stort antal rapporter och andra texter och regelmässigt 4-6 forskningsansökningar per år samt deltog mycket energiskt och aktivt i och bidrog till Mångkulturellt centrums övriga löpande verksamhet internt och externt såsom att organisera och förestå seminarieserier, studiecirklar och konferenser och att planera och hålla utbildningar och föreläsningar samt att bidra till och ge ut skrifter på förlaget, och jag publicerade utöver detta en mängd artiklar och publikationer i akademiska sammanhang och höll mängder av konferenspapers och seminariepresentationer för en mycket billig penning för Mångkulturellt centrums del och det är väl inte särskilt förvånande att jag ibland kände mig som en livs levande stereotyp av en asiatisk man som är både underdånig och underbetald och alltid jobbar utan att klaga och heller aldrig avancerar och lyckas klättra.

 

Jag gjorde också allt jag kunde för att spara in pengar åt Mångkulturellt centrum: Jag tog aldrig någonsin ut traktamente eller begärde ersättning för resor eller representation eller bok- eller datorinköp, jag gick ner i tid ett halvår när jag hade ett stipendium, jag försökte spara på papper och kontorsmaterial (och skrev även Mångkulturellt centrums miljöpolicy med detta i åtanke), jag valde alltid de billigaste resorna och hotellen och jag var aldrig någonsin sjukskriven en enda dag och arbetade alltid på röda dagar och under långhelger liksom under sommarmånaderna och industrisemestern om jag befann mig i landet då.

 

Jag var helt enkelt ytterst ”billig i drift” som det heter mot bakgrund av allt jag gjorde och åstadkom, och producerade och ”levererade” åt Mångkulturellt centrum under alla dessa år när jag verkligen fick känna på hur det är att vara både deltids- och projektanställd samt tillhöra LO:s låglöneskikt samtidigt som jag kunde uppvisa den utan konkurrens högsta (och längsta) fysisk-kroppsliga närvaron på arbetsplatsen inklusive kvälls- och helgarbete varje vecka samt en kontinuerlig kombinerad s k kreativ och s k intellektuell tankeverksamhet och textproduktion som byggde på och krävde att jag ständigt höll mig à jour med omvärlden, kulturen, forskningen och politiken genom att läsa, ”konsumera” och ”ta in” enorma mängder text och bild per dygn på olika språk (tidningar, tidskrifter, skrifter och böcker o s v, teve-program, dokumentärer, filmer och konst o s v) vilket resulterade i ett stort antal utställningar som jag konceptualiserade, gjorde research inför och skrev utställningskataloger och utställningstexter till samt anordnade minst en programpunkt till varje vecka och en konstutställning till varje månad och samtidigt skrev rapporter och ansökningar och utöver detta var ute och föreläste för Mångkulturellt centrum och dessutom deltog aktivt i allehanda antirasistiska sammanhang för Mångkulturellt centrums räkning både internationellt och nationellt vilket i praktiken innebar mängder med möten, konferenser, föredragningar och andra aktiviteter som för min del stavas ett ständigt pågående och aldrig avslutat material- och faktainsamlande av både textuell och visuell natur och en kontinuerlig massiv textproduktion i form av exempelvis större faktasammanställningar och uppdaterade analyser.

 

Jag var f ö aldrig någonsin mellanchef eller ingick i ledningen på Mångkulturellt centrum och jag var inte ens projektansvarig för något större projekt på Mångkulturellt centrum under alla dessa år vilket naturligtvis förklarar ”LO-lönen”. Sedermera fick jag så småningom åtminstone en ”TCO-lön” då jag trots allt var den ende docenten på Mångkulturellt centrum med ojämförligt högst antal arbetade (oavlönade och lågbetalda) timmar och flest ansökningar, publikationer och konferens- och seminariepresentationer per år samt den som under många år i praktiken höll hela program- och utställningsverksamheten vid liv liksom bidrog till all annan löpande verksamhet där såsom att ge ut skrifter på Mångkulturellt centrums förlag utan att någonsin erhålla någon form av arvode för dessa trots att de fortfarande säljer mycket bra och drar in pengar till Mångkulturellt centrum, och jag ska f ö snart köpa loss ett antal ex av en av mina egna publikationer som givits ut på Mångkulturellt centrums förlag (som jag då inte får något författararvode för) och därmed än en gång göra vad jag kan för att stödja Mångkulturellt centrum pekuniärt.

 

Under de tre sista terminerna var jag dock både heltidsanställd samt fast anställd på Mångkulturellt centrum efter att äntligen ha gjort alla mina ”hundår” där som lågavlönad ”dygnet runt”-arbetande deltid:are och projekt:are, och vilket jag fortfarande är oerhört tacksam för än idag. Faktum är att mina tre sista terminer på Mångkulturellt centrum då jag också hade en ”TCO-lön” är den enda gången i mitt liv då jag har varit både fast anställd och heltidsanställd, och kanske kommer det att vara så för alltid under mitt arbetsliv – mycket pekar tyvärr på det.

 

Under alla dessa många och långa år på Mångkulturellt centrum stod jag ”normalt” för 6-8 sidor i verksamhetsberättelsen som listade den extremt omfattande programverksamheten och alla mindre utställningar och för 2-4 sidor som listade alla mina publikationer och konferenspapers även om min årliga publikationslista som alltid dessutom innehöll texter på flera olika språk titt som tätt kapades och ”censurerades” för att inte chikanera kollegorna.

 

Faktum är att ett 25-tal av mina peer review-publikationer varav merparten är på engelska bär Mångkulturellt centrums stämpel (”Multicultural Centre”, ibland dock ”Multicultural Center”) och så är även fallet för 100-tals av mina populärvetenskapliga artiklar och politiska debattinlägg och namnet ”Mångkulturellt centrum” förekommer även i mängder av konferensprogram på både engelska, tyska, franska, italienska, spanska, danska, finska, norska, isländska, japanska och koreanska (dock inte alltid kanske rätt stavat eller rätt översatt), d v s jag drog helt enkelt mitt ”strå till stacken” för att skänka ära och berömmelse åt Mångkulturellt centrum och göra Mångkulturellt centrum känt, respekterat och förhoppningsvis även omtyckt både i och utanför Sverige under min tid där.

 

En enda peer review-publikation vid en svensk högskola brukar dessutom normalt kosta 100 000-tals kronor mot bakgrund av svenska forskares höga löner och inte alltid särskilt snabba arbetstakt medan mina peer review-publikationer nog bör tillhöra bland de billigaste och mest kostnadseffektiva i landet samtidigt som de fortfarande och för alltid kommer att skänka glans åt och lända heder till Mångkulturellt centrum utifrån den akademiska bibliometrins ”eviga lagar”, d v s utifrån antal citeringar och refereringar, antal träffar i olika akademiska databaser och bibliografier och överhuvudtaget utifrån en hög ”textuell närvaro” i den samlade svenska vetenskapliga textmassan.

 

Under de sista två åren på Mångkulturellt centrum när jag inte längre behövde ägna tid åt programverksamheten så höll jag mellan 65-75 offentliga föreläsningar, utställningsvisningar, internutbildningar, konferenspapers, seminariepresentationer och föredragningar åt Mångkulturellt centrum per år och publicerade fler rapporter, artiklar och andra texter än någonsin tidigare samt skickade in fler ansökningar än någonsin tidigare liksom att jag deltog på fler konferenser och seminarier än någonsin tidigare, d v s det gav verkligen ”utdelning” och ”betalade” sig för Mångkulturellt centrums del att jag var en fast anställd heltid:are under min sista tid där. Dessutom bjöd jag under dessa två år in en försvarlig mängd av världens mest meriterade, kända och aktade forskare inom ras- och vithetsforskningsfältet vilka alla besökte och föreläste på Mångkulturellt centrum.

 

Under alla mina år på Mångkulturellt centrum var jag vidare också den som ojämförligt var allra mest aktiv och synlig i offentligheten både i och utanför Sverige: Jag skrev minst 10-15 debattartiklar per år i svenska och internationella tidningar, var ständigt med i radio, teve, tidningar och tidskrifter och i andra medier och var synnerligen aktiv i den digitala världen och i sociala medier liksom i den fysiska världen genom att bjudas in till och delta i ständiga debatter, samtal och symposier runtom i Sverige, i Europa och i Asien med i snitt 20-talet inrikesresor och mellan 10-12 utlandsresor per år, och i alla dessa sammanhang gjorde jag alltid ”reklam” för Mångkulturellt centrum och jag skötte under flera år i mångt och mycket i praktiken Mångkulturellt centrums kommunikationsverksamhet utåt genom att flera gånger varje dygn skriva om verksamheten som pågick på Mångkulturellt centrum på Twitter och Facebook liksom att jag ständigt och alltid talade om och ”representerade” Mångkulturellt centrum i både offentligheten, i media och i den fysiska världen.

 

Så hur klarar en sig då på en låg lön för att göra en lång historia kort? Det som krävs är helt enkelt att inte ha några lån och självklart inte barn, att bo billigt och litet (helst i ett miljonprogramsområde) och framför allt och i praktiken att helt enkelt bara jobba och jobba och jobba ”dygnet runt” och därmed aldrig hinna konsumera annat än det allra nödvändigaste – det är i varje fall det ”knep” jag lärde mig av egen erfarenhet under alla mina år på Mångkulturellt centrum.