Den hysteriska och fanatiska antifascismen och antirasismen bland svenska akademiker grundar sig i en förträngd skam

Utanför vårt svenska språkområde har en ny bokgenre växt fram där barnbarn till nazister, fascister och högerextremister födda på 1970- och 80-talen skriver om hur det är att oftast ha en farfar eller morfar och ibland även en farmor eller mormor som tillhörde mellankrigstidens och krigsårens och i vissa fall även Kalla krigets extremhöger:

http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2016/feb/13/should-i-be-ashamed-of-my-grandfather?CMP=fb_gu

Sedan länge har de nazistiska och fascistiska regimernas och rörelsernas offer ju berättat för oss alla om sina lidanden och upplevelser, inte minst ett stort antal europeiska judar liksom några enstaka romer och även representanter från andra grupper som drabbades av 1900-talets extremhöger, och detta gäller ju även Sverige: Vi har idag som bekant åtminstone dussintalet självbiografier och romaner skrivna på svenska av överlevande eller av barn eller barnbarn till dessa.

Att de överlevande förövarna och bödlarna med mycket få undantag inte har skrivit om sina erfarenheter är kanske inte så konstigt men deras barn och barnbarn borde ju kunna göra det, och har kanske t o m en slags plikt att göra det beroende på hur en ser på frågor om skuld, etik och (antifascistisk) politik, och det är just det som händer nu i den tyskspråkiga och engelskspråkiga världen liksom delvis även i den franskspråkiga världen och enstaka titlar finns även på japanska, spanska och italienska.

I Sverige finns sedan flera år tillbaka visserligen en självbiografisk subgenre där f d unga vuxna nazister berättar om hur det var att vara nazist och som vid det här laget räknar åtminstone ett tiotal titlar (personligen försöker jag köpa och samla på precis allt i bokväg som handlar om den svenska extremhögern, men även jag kan så klart ha missat någon titel) men än så länge har det varit tunt med romaner, faktaböcker eller självbiografier liksom med essäer, reportage och dokumentärer eller för den delen pjäser eller dikter vilka är skrivna av barn eller barnbarn till högerextremister.

Och just i Sverige är det som alla mycket väl egentligen vet, och särskilt alla som tillhör eller åtminstone har någorlunda inblick i och känner till de övre skikten och de ”bra familjerna” i landet, verkligen inte ont om barn eller barnbarn till högerextremister som har språket i sin makt och vilka kan skriva och också på alla sätt och vis har en röst i den svenska offentligheten:

Vi talar just i vårt land och inom vårt språkområde om 100-tals om inte tusentals prominenta och offentliga personer och ofta mycket folkkära kändisar vars texter vi möter i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, vars röster vi hör i Sveriges radio och vars ansikten vi ser i Sveriges television liksom åtskilliga av landets författare, konstnärer, artister, musiker, skådespelare, dansare o s v och inte minst (och det är väl de jag har mest koll på) mängder av lärare och forskare vid landets alla högskolor, vilka är barn eller barnbarn till högerextremister.

Sedan har jag i och för sig all respekt för att de svenska överklass- och elitsläkterna, och socialgrupp ett:arna och SACO-familjerna kanske inte vill ”fläka ut” sina ofta mycket skamfyllda högerextrema familjehistorier inför svenska folket som inbegriper deras föräldrar, far- och morföräldrar eller andra nära släktingar, och som alltför ofta har inneburit enormt mycket lidande för dessa familjer i form av ”ingredienser” som självmord, psykisk sjukdom, grav alkoholism och missbruk av andra slag och t o m i vissa fall övergrepp och incest.

Både de familjer som var offer för extremhögern och de som tillhörde extremhögern och mer eller mindre ingick i förövarkategorin under 1900-talet har utan tvivel fått lida i generationer ända in i vår tid, men samtidigt känns det ändå konstigt (åtminstone för mig) att veta att så många kända och älskade författare, journalister, skådisar, komiker, musikartister och ”kändisforskare” är barn eller barnbarn till nazister och fascister vilka i flera fall faktiskt gjorde åtskilligt för att stödja de nazistiska och fascistiska regimerna och rörelserna på kontinenten med hjälp av de pengar, den makt, den status och det inflytande som det per automatik innebär att tillhöra överklassen, SACO-kollektivet och de övre skikten (OBS: Jag talar här verkligen inte bara om Huset Bernadotte). Åtminstone jag vill därför mycket gärna höra om vad som egentligen hände och vad det har betytt för alla dessa svenska familjer som s a s har extremhögern i släkten.

Inte ens alla våra otaliga antifascister och antirasister som kommer från landets ”bra familjer”, och som har högerextrema familjebakgrunder (och de är åtskilliga kanske just särskilt i Sverige, d v s socialgrupp ett-antirasister vars föräldrar eller far- eller morföräldrar var extremhöger) har velat berätta något om detta, och vi ståtar ju som bekant också med världens mest antifascistiska och antirasistiska kändiselit både inom populärkulturen och finkulturen, och åtskilliga av våra svenska folkkära kändisar och älskade ”celebrities” har också en högerextrem familjehistoria bakom sig, men inte heller någon av dessa har ju velat berätta om det.

Själv har jag i vid det här laget över ett decennium legat bakom ett stort antal s k ”avslöjanden” i media och i böcker och dokumentärer om särskilt ett flertal svenska s k ”superkändisars” högerextrema bakgrunder (levande som döda) och jag har också ”proaktivt” skrivit om mängder av andra svenska kändisar som ingen eller ytterst få har uppmärksammat som högerextremister men det enda som händer är tyvärr att jag åker på ytterligare polisanmälningar och själv hängs ut som ”omvänd rasist” och barn och barnbarn (ofta mycket kända sådana som ständigt förekommer i medierna, hörs i radio, syns i teve och dyker upp på våra scener och på filmdukarna) hör av sig till mig privat och hotar med sina advokater och jurister och med att ”hänga ut” mig efter noter en gång för alla förutom att de spyr ur sig invektiv (ofta och intressant nog rasistiska sådana vilka mellan raderna nog ska översättas med något i stil med ”en underklassunge och ett hittebarn från ett litet skitland i Tredje världen som svenskarna har räddat livet på och tagit hand om ska f-n inte komma här och ge sig på landets ”bästa hjärnor” och gräva i landets ”bra familjer” ostraffat – visa tacksamhet och lojalitet eller lämna landet och återvänd till det kloakhål i det primitiva ”gulingland” du en gång kom ifrån”) för att uttrycka sin innerliga kärlek till sina (högerextrema) föräldrar eller far- och morföräldrar och gissningsvis även för familjehederns skull och kanske nog också å hela den svenska elitens och överklassens vägnar.

Särskilt förra året hörde flera folkkära kändisar av sig till mig personligen, vilka annars är kända för svenska folket som antifascister och antirasister och dessutom i flera fall även står rejält till vänster på den politiska skalan, och hotade med både advokater, med polisen och med att hänga ut mig i media, och efter att jag år 2002 hade publicerat min bok som listade 28 000 enskilda svenskar som var medlemmar i de största nazistiska, fascistiska och högerextrema partierna och organisationerna mellan 1920- och 40-talen (i boken ingick ca en fjärdedel av den dåvarande adelskalendern enligt en journalist som försökte räkna på detta – d v s på landets stora slott, palats, herrgårdar och säterier var extremhögern väl företrädd vid denna tid liksom i de stora våningarna i städerna) kom det så många mejl och brev till mig från prominenta, förmögna och i många fall också mäktiga överklass- och elitsvenskar att de fyllde en hel sopsäck och det var då även mycket nära att en överläkare, dessutom aktiv antifascist och antirasist på vänsterkanten, fick till en rättegång mot mig för förtal och förolämpning, då hen hade hittat sin egen mor i min bok.

Allt detta har fått mig att utveckla en egen hemmasnickrad psykoanalytiskt inspirerad analys som säger att det enorma engagemang som särskilt landets alla högutbildade svenskar uppvisar vad gäller att bekämpa och fajtas mot extremhögern och rasismen i alla dess former, och som helt och hållet ju saknar sin motsvarighet i något annat land i världen, nog egentligen i åtskilliga fall bottnar i ett slags omedvetet bearbetande av den skuld som många känner över att deras familjer tillhörde förövarsidan under 1900-talet. Tyvärr är denna närmast fanatiska och hysteriska antifascism och antirasism som kännetecknar svenska akademiker, svensk överklass och det svenska SACO-kollektivet inte alltid särskilt produktiv vad gäller att göra upp med den egna högerextrema familjehistorien, d v s resultatet blir snarare att 1900-talets skam förträngs och begravs i glömska och att den hyperradikala antifascismen och antirasismen snarare handlar om en slags självterapi som hela tiden dessutom närmast tvångsmässigt måste upprepas då få går till roten med varifrån den emanerar, och dessutom så handlar det sällan eller aldrig om ett engagemang för offren i sig vare sig det gäller judar och romer på 1900-talet eller dagens minoriteter utan snarare just om att om och om igen skjuta upp ett verkligt och genomarbetat möte med 1900-talets demoner och med den egna släktens förövarskuld.

Och slutligen, om jag verkligen ska ”tala ur skägget” här (dock utan att ha skägg) – stämmer denna min visserligen fullständigt ovetenskapliga teori så skulle den både kunna förklara varför just den konkreta omtanken om minoriteterna själva alltför ofta lyser med sin frånvaro och varför den SACO-gruppsbaserade fanatiska antifascismen och antirasismen gång på gång och alltmer dessutom avslöjas som ytlig, påklistrad och rentav falsk (vilket landets alla besvikna och frustrerade afrosvenskar, muslimer och andra minoriteter väl känner igen) liksom tyvärr också varför SD har vuxit sig så starkt under de senaste åren: När landets övre skikt och akademikerfamiljer snarare ägnar sig åt en slags fumlig och ibland rentav löjlig och patetisk självterapi, d v s all energi läggs på att vilja framstå som radikala antifascister och antirasister (i den flodvåg av attitydundersökningar som har publicerats åtminstone sedan 1990-talet och som handlar om inställningen till både extremhögern och rasism så framstår just det svenska SACO-kollektivet som extremt tolerant jämfört med både LO-kollektivet och motsvarande akademikergrupper i andra länder) så är det klart att den stora massan av alla outbildade och lågutbildade ”svenssons”, jobbare och ”vanligt folk” till slut ser igenom detta och börjar bygga upp ett förakt mot dessa som knappast hjälper minoriteterna. Sedan kan det ju vara så att jag har helt och hållet fel i min analys, d v s att det faktiskt är så att det svenska SACO-kollektivet är undantaget på jorden och att högutbildade svenskar faktiskt är autentiska antifascister och antirasister vilka därmed likt ett mänsklighetens avantgarde föregår med gott exempel och just nu leder alla andra på jorden in i en bättre framtid.